|
Vättern är Sveriges näst största sjö och är i många avseenden unik, inte minst genom sitt stora djup, goda vattenkvalitet och intressanta fauna. Sjön är belägen 88,5 meter över havet, är 135 km lång och har en medelbredd på omkring 15 km. Strax söder om ön Visingsö finns sjöns största djup på hela 128 m. Medeldjupet i sjön ligger på omkring 40 m. I förhållande till sin stora yta (1 940 km² ) har Vättern ett mycket litet tillrinningsområde på omkring 6 700 km². Den direkta nederbörden på sjöytan är därför av stor betydelse. Sjöns stora vattenvolym och yta i förhållande till tillrinningsområde medför att sjön har en lång omsättningstid på omkring 60 år.
Tillrinningsområdet domineras utöver vattenyta av barr- och blandskog. Till Vättern mynnar ett stort antal vattendrag där de sex största utgörs av Forsviksån, Huskvarnaån, Mjölnaån, Röttleån, Tabergsån och Skyllbergsån. Vätterns utlopp utgörs av Motala ström. Vattenståndet i Vättern regleras via kraftverket i Motala. Vättern delas mellan fyra län och åtta kommuner (Jönköping, Habo, Hjo, Karlsborg, Askersund, Motala, Vadstena och Ödeshög) och förser närmare 250 000 människor med dricksvatten per år.
Landskapsbilden kring Vättern är varierad med skärgård i norr, öppna vattenytor i mellersta delen och sten-, grus- och sandstränder samt erosionsbranter i söder. Sjön har uppkommit som en följd av starka rörelser i jordskorpan under en mycket lång tidsperiod. För uppskattningsvis 600-900 miljoner år sedan orsakade enorma öst-västliga krafter att jordskorpan sprack upp varvid stora bergsområden sjönk ner och den gravsänka som kom att utgöra Vättern bildades. På den östra sidan av Vättern ligger höjdpartierna utmed förkastningsbranten på över 300 meter över havet, vilket ger en höjdskillnad på över 200 m till Vätterns yta. Förkastningsbranten är som mäktigast mellan Huskvarna och Gränna och avtar sedan norrut. Genom att landhöjningen är snabbare i sjöns norra del jämfört dess södra del stiger vattenytan i söder. Vid Bankeryd stiger vattenytan med drygt 1 mm per år.
Vättern är idag en näringsfattig klarvattenssjö med låga fosforhalter och ett stort siktdjup på omkring 13 meter. Under mitten av 1900-talet var dock sjön påverkad av övergödning och andra föroreningar och tidvis uppmättes siktdjupet till omkring ynka 7 meter. År 1957 bildades därför Kommittén för Vätterns vattenvård med syfte att bevara sjöns unika egenart och samordna åtgärder, övervakningsprogram och forskning i och omkring Vättern. Organisationen ombildades 1989 till Vätternvårdsförbundet vars medlemmar utgörs av kommuner, landsting, länsstyrelser, företag m.fl. runt Vättern. Efter omfattande åtgärder på reningsverk och industrier minskade näringshalterna gradvis från ca 10 ug Tot-P/l vid 1970-talets början då mätningar påbörjades till dagens mycket låga nivåer på ca 3-5 ug Tot-P/l. Den minskade näringstillgången resulterade i att vattnet åter blev mycket klart och ur näringssynvinkel är sjön tillbaka till det tillstånd som rådde vid förra sekelskiftet. Trots detta ligger dagens siktdjup på 13 meter en bra bit ifrån det maximala siktdjup på drygt 17 m som uppmättes på 1910- och 30. För närvarande föreligger en obalans mellan kväve och fosfor i sjön. Medan fosforhalterna i vattenmassan är relativt låga uppvisar halterna av kväve en ökande trend, om än stabiliserad på senare tid. Den största kvävekällan bedöms vara nedfall från luften direkt på sjöytan. Höga kvävehalter kombinerat med låga fosforhalter innebär en mycket liten risk för blomning av potentiellt giftbildande cyanobakterier (blågrönalger). Belastningen av miljögifter till Vättern har under lång tid varit hög. Såväl metall-/gruvindustri som pappersindustri har förekommit under lång tid med en historisk hög belastning. Halter av miljögifter (PCB, DDT/DDE, dioxiner samt flamskyddsmedel) är förhöjda i Vätternfisk. Såväl röding, öring och lax är belagda med så kallade kostrekommendationer utfärdade av Livsmedelsverket vilket innebär konsumtionsbegränsning. Övriga tungmetaller bedöms inte utgöra något problem. Vätterns kalla vatten och låga produktion medför att sjön har mycket goda syreförhållanden med ett syrerikt tillstånd även i bottenvattnet. Sjön är mycket motståndskraftig mot försurning och har en god buffertkapacitet och ett pH-värde över 7,5. För att följa förhållandena i Vättern undersöks vattenkvaliteten, bottenfaunan samt växt- och djurplanktonutvecklingen årligen. Vätterns ekologiska status bedöms som god.
Naturvärdena i och omkring Vättern är mycket höga och hela sjön utgör riksintresse för naturvården. Av Sveriges dryga 50 sötvattenfiskarter förekommer 31 stycken i Vättern. Dessutom finns över 110 djurplanktonarter, ca 300 växtplanktonarter samt ca 30 olika bottenfaunaarter på djupbotten. Faunan har i många avseenden en norrlandskaraktär som inte påträffats i andra syd- eller mellansvenska vatten och i Vättern finns arter som i övrigt bara påträffats i syrgasrika, forsande vatten. Att Vättern har en mycket speciell fauna har sin grund i sjöns storlek, stora djup, långa omsättningstid och istidshistoria. I djurlivet ingår ett antal ishavsrelikter, vilka har sitt ursprung från tiden innan Vättern avsnördes från Baltiska issjön för ca 10 000 år sedan vid inlandsisens avsmältning. Av fiskarterna räknas nors, röding och hornsimpa som istidsrelikter. Bland kräftdjuren räknas taggmärla Pallasea quadrispinosa, skorv Saduria entomon, sjösyrsa Relictacanthus lacustris, vitmärla Pontoporeia affinis, pungräka Mysis relicta, samt en liten copepod utan svenskt namn, Limnocalanus macrurus, som istidsrelikter. Ett 30-tal bottenfaunaarter bidrar i hög grad till att forma Vätterns unika och skyddsvärda fauna. Bottenfaunan bedöms ha små likheter med faunan i andra svenska sjöar och vattendrag, exempelvis har en dagslända av släktet Caenis noterats som enda lokal i landet och i sjön förekommer även den rödlistade arten sjösyrsa (NT). I Vättern finns även de tidigare rödlistade arterna Hydropsyche contubernalis, Riolus cupreus och skorv. Mest känd bland fiskfaunan är den storvuxna och ursprungliga vätternrödingen som har ett mycket stort skyddsvärde med få motsvarigheter i landet. Storrödingbeståndet utgör det överlägest största, även nationellt sett. Det sydsvenska beståndet av röding har tidigare varit upptagen på den svenska rödlistan över hotade arter under kategorin CR (akut hotad). Idag klassas endast röding som art i helhelt och bedöms nationellt som livskraftig. Rödingbeståndets status i Vättern har länge varit svagt men provfisken under åren 2005-2012 uppvisar en tydlig uppgång i antal rödingar. Frididsfisket står idag för det absolut största uttaget av arten. Öring och harr är andra laxfiskar som liksom rödingen har stora krav på vattenmiljön. Den storvuxna öringen och harren har sitt uppväxtområde i Vättern och leker i dess tillflöden. Stammarna anses ha ett stort skyddsvärde. Mängden vuxen öring i Vättern tycks öka. Detta beror dock sannolikt på att nya reproduktionsområden har skapats genom biotopvårdsarbete i lekbäckarna kring sjön, exempelvis genom utrivning av dammar och skapade passager kring vandringshinder. Harren, som inte går lika högt upp i vattendragen som öringen för sin lek, visar inte samma uppåtgående trend och mycket tyder på att beståndet är svagt. Andra förekommande fiskarter är nissöga, lax, siklöja, abborre, lake och gädda samt flodnejonöga som är ovanlig i svenska insjöar. Fiskets inriktning har förändrats markant under senare år. Tidigare riktades fisket mot sik och röding men idag utgör istället signalkräfta den viktigaste arten för fisket och står för över 90 % av intäkterna i fisket.
Vätterns klara vatten ger möjlighet för växtlighet på bottnar ned till ansenliga djup. Vid undersökningar av vattenvegetationen i Vättern har kransalger av släktet Chara och Nitella noterats. Till sjöns växtlighet hör även braxengräs, trådnate, notblomster, strandpryl och sylört. Havsstrandväxter som sandstarr och strandråg växer på flera stränder. Ovanliga arter som klotgräs och styvnate har noterats fram till 1950. Bland det stora antal fågelarter som häckar i Vättern eller dess omedelbara närhet alternativt utnyttjar sjön för sitt födosök hör t.ex. storlom, smålom, fiskgjuse, mindre strandpipare, kungsfiskare, fisktärna, silvertärna, drillsnäppa och backsvala. Strömstare och forsärla förekommer som häckfåglar i många tillflöden till Vättern och ett stort antal fågelarter använder Vättern som ledlinje vid sina flyttningar under både vår och höst. Norra Visingsö med naturreservatet Erstad kärr är dessutom länets främsta fågellokal och utgör ett fågelskyddsområde. Vättern med omgivningar har ett mycket stort värde för turism, rekreation och friluftsliv för en rad olika intressegrupper. Vättern utgör ett Natura 2000-område. Vättern är även ett vattenskyddsområde och beslut om skyddsföreskrifter togs år 2014.
|