Efter Lennart Enander, 1916-1997, bokbindarmästare. Lennart Wilhelm Enander föddes på Smedjegatan 36 i Jönköping. Han var son till bokbindaren Wilhelm Enander och hans hustru Anna och han kom att bli en välkänd person i Jönköping. Lennart kom från en lång rad bokbindare i släkten. Redan 1857 startade Lennarts farfars far, Carl Enander, bokbinderirörelsen i Jönköping. Lennarts far avled bara 50 år gammal och den 23-åriga Lennart fick överta rörelsen. Han var då den fjärde i släkten som blev bokbindare. Firman hade trogna kunder främst i hovrätt och länsstyrelse. Många av de anställda där var också privatkunder som lät binda sina böcker. Förmodligen var det dessa kunder som gjorde att Lennart klarade av att sköta firman trots sin ringa ålder vid övertagandet. Ett av de arbeten Lennart gjorde var att göra en kassett till Jönköpings privilegiebrev för att det skulle kunna presenteras för kungen när han kom hit på Eriksgatan 1954. Idag är bokbinderiet nedlagt och Lennart blev den siste att föra traditionen vidare. Hans söner valde andra yrken. I sitt hjärta var Lennart Enander i hela sitt liv österbo. Det var här han växte upp och bodde frånsett en tid i Hovslätt (1933-1960). Han och hustrun Margareta flyttade därifrån när bostadsområdet de s. k. Ringarna skulle byggas. Efter 25 år på Östra Storgatan flyttade de till Fortunagatan 13. Under hans levnad föddes drömmen om att återskapa något av barndomens Jönköping och att folk skulle umgås mer med varandra. Han ville bygga in mer samhörighetskänsla i boendet. Precis som han upplevt att det var förr i tiden när folk brydde sig om varandra. Hans intresse för sin hemstad tog fart redan som barn. Han hade sin första stadsvandring som elvaåring. Han blev då tillfrågad av rektor David Estborn om han kunde visa staden för två busslaster med skolbarn från Kalmar. Eftersom han redan då hade ett genuint intresse för stadens historia ställde han upp på uppdraget som gick bra. Efter detta fortsatte han större delen av livet med sina stadsvandringar och kyrkogårdsvandringar. Han har också blivit känd för sina kunniga och engagerande föreläsningar om Jönköpings historia och dess människoöden. Han värnade om den lilla människan och på stadsvandringarna var det också just den han lyfte fram och berättade om. Det gav en stor närhet i hans skildringar. Med detta genuina intresse för hemstaden började också kampen för att bevara gamla miljöer. Den började 1968 då det gällde kvarteret Björnen (vid Östra Storgatan). Kyrkan ville riva de gamla husen för att bygga ett stort kyrkans hus. Vid den här tiden satt Lennart Enander i kyrkofullmäktige och kyrkans fastighetsnämnd i Kristine församling och han tyckte det var vansinne att riva de gamla husen. De var ju en del av Jönköpings och även kyrkans historia. Striden slutade med att husen fick stå kvar och de skulle istället genomgå restaurering. Han har också kämpat för Kålgårdsområdet, Klockaregården, Viktoriahuset, tillkomsten av Mariakapellet i Kristinakyrkan och flera andra miljöer och byggnader i Jönköping. Han hade alltid god kontakt med de styrande i kommunen, även om de inte alltid hade samma åsikter. I frågor om miljö rådfrågades ofta Enander och nästan alltid blev det som han sa. Ett undantag var dock rivningen av Jönköpings gamla stationshus 1983. Genom sitt engagemang för bevarandet av miljön har han också erhållit en rad utmärkelser. Samma år som han "räddade" kvarteret Björnen fick han årets kulturstipendium i Jönköping samt Kulturpriset från Huskvarna. Han har också fått Jönköpings-Postens kulturpris 1980 samt Junemedaljen 1996 för mångårigt arbete inom Kristina församling. Han har tillhört styrelsen för Gudmundsgillet, och han fick föreningens förtjänstmedalj i guld 1979. Jönköpings kommun, Huskvarna stad och Riksförbundet för Hembygdsvård har tilldelat honom utmärkelser som hembygdsvårdare. Han hade ett nära samarbete med Jönköpings länsmuseum där han var länsmuseiombud. Detta var en uppgift som Lennart Enander tog på mycket stort allvar och man kan nog kalla museet för något av Lennarts andra hem. Han var en god samtalare, och han tog sig tid att lyssna och berätta och man lärde sig alltid något. Lennart Enander, den alltid svartklädde mannen i svart fluga, förr alltid cykelåkande, vågade i hela sitt liv vara sig själv. Han hävdade med bestämdhet sina åsikter och fick stor respekt hos stadsplanerare och politiker. Han var också en god vän och en intresserad lyssnare, en ovärderlig hjälp för journalister då de behövde veta något om gamla Jönköping eller andra ämnen som han var så kunnig i. Sist i sin bok Jag smyckar diktens kläder (där han berättar om sitt liv och sin stad), säger han att han vill att det på hans gravsten ska stå "Bokbindarmästare Lennart Wilhelm Enander, född den 17 april 1916, och så dödsdatum förstås. Men vilket det blir har jag ingen aning om".