Natur > Skyddad natur > Områdesbeskrivningar planerade naturreservat

Arter klassade i rödlistan (CR – Akut hotad, EN – Starkt hotad, VU – Sårbar, NT – Nära hotad samt LC – Livskraftig), EU-arter samt övriga naturvårdsintressanta arter anges.

Häggebergs lövskogar
Naturvärdesklass: 1 (högsta naturvärde)
Kommundel: Bankeryd - Jönköping
Värdeaspekt: Naturtyp, Kulturmiljö, Friluftsliv, Geologi, Biologi (ornitologi, botanik, zoologi)
Areal: 62 hektar

Markägare: Jönköpings kommun
Säkerställande: kommunalt naturreservatsbildande pågår

Bedömning
Ädellövnaturskogen vid Häggeberg – Granbäck tillhör förkastningsbranterna väster om Vättern och är beläget ca 3 km söder om Bankeryd i anslutning till Trånghalla och ca 10 minuters bussfärd från Juneporten i Jönköping. De ädellövskogsklädda berg och rasbranterna med ett stort inslag av ek och lind har mycket höga naturvärden. Inom området finns 12 nyckelbiotoper och 100-tals skyddsvärda träd. Värden finns knutna till biotopvariationen, den höga andelen ädellövträd och död ved samt trädslagsvariationen. Här finns lundmiljöer, stark kuperad terräng med lod och block, örtrika bäckdrog och grova gamla träd av främst ek. Biotopvariationen tillsammans med kalkrik berggrund och hög luftfuktighet gör att artrikedomen är hög. Här finns en värdefull snäckfauna, en artrik lundflora, hög mångfald av ved- och marklevande svampar och en rik lav- och mossflora. Ett stort antal signalarter indikerar kontinuitet och stabil luftfuktighet. Ett 15-tal rödlistade arter finns i området, bland annat lamellsnäcka, tvåtandad spolsnäcka, läderlappslav, dvärgbägarlav, rosa skärelav och mindre hackspett. Den ytterst sällsynta dvärgsnigeln finns här i en av sina få inlandslokaler. Området är mycket värdefullt för friluftslivet och har även vissa kulturvärden. I området finns stigar, utkiksplatser, träningsrundor för Jönköpings Brukshundklubb som har stuga och parkering strax väster om reservatet samt rester av ett torp samt odlingsrösen.

Öster om Kortebovägen ligger Granbäcks ekskog strax söder om samhället Trånghalla. Området sträcker sig ända ner till Vättern men delas av järnvägen Jönköpingsbanan. Granbäcksskogen är en igenväxt ekhage med lindbeväxta branter där hällmarker går i dagen på många håll vilken idag är en utvecklad ädellövskog. Inom området finns 4 nyckelbiotoper och något 100-tal skyddsvärda träd. Här finns idag ett antal mer än 100-åriga ekar, varav en hel del jätteträd, med arter knutna till lundmiljöer. På skuggiga områden växer tandrot, skogsbingel och skogsstarr. Här finns ett antal rödlistade arter som den starkt hotade skriftskärelaven och gul dropplav. En lindbrant karaktäriseras som ett av de viktigaste ädellövskogsområdena i kommunen. Här finns även den vackra getingbocken. I området finns rester av ängs- och hagmarksindikatorer som gökärt, stor blåklocka och hagtorn. Området är mycket värdefullt för friluftslivet och genomkörsas av stigar och begränsas i söder av en skogsväg. Röjningar vid, friställningar av och även toppkapning av stora ekar längs med järnvägen har gynnat skalbaggsfaunan vilket märks genom fynd av rödlistade arter av skalbaggar.

I utredningsområdet ingår en från övriga området separerad lindbrant längs Falköpingsvägen med höga värden av framför allt vedlevande svampar. Området är otillgängligt men har mycket höga biologiska värden. Nedre delen är före detta betesmark med viss betesgynnad flora. Inom området finns 3 nyckelbiotoper och ett 30-tal skyddsvärda träd.

Marken ägs av kommunen. Reservatet håller på att bildas genom att en reservatsutredning med förslag till beslut och skötselplan utförs under 2014. Inventeringar av mollusker gjordes 2011 och av skalbaggar, svampar och fåglar 2013-14. Bildandet finansieras av kommunen och LONA (Lokala Naturvårdsprojekt)-medel erhållna från Länsstyrelsen.

Förutsättning för bevarande
För att naturvärdena ska bestå är det viktigt att säkerställa lövträdsdominansen och den goda tillgången på död ved. Gran bör hållas efter och en del grövre ekar röjas fram. Skötselåtgärder är framför allt aktuellt i de flackare partierna där det bitvis sker en rik granföryngring. Död ved lämnas. I Granbäcksskogen har röjning av lövuppslag kring de grova ekarna i brynen högsta prioritet. Skötselmål för området är ädelövskog med ek som dominerande trädslag med hassel i buskskiktet. Alsumpskogen lämnas i princip orörd. Brynmiljöer gentemot åker och järnväg upprätthålls. Hassel och lind sparas förutom den lind som tränger upp i ekarnas trädkronor. Det är viktigt att lämna efterträdare till ekarna. Lindbranterna lämnas utan åtgärder.

Arter (rödlistade och sällsynta)
Dvärgbägarlav (NT)
Dvärgsnigel

Dystersopp (NT)

Ekticka (NT)

Gul dropplav (NT)
Lamellsnäcka (NT)

Lundvaxing

Läderlappslav (NT)
Mindre hackspett (NT)
Mindre flugsnappare (NT) (EU)

Oxtungsvamp (NT)
Rosa skärelav (NT)
Skrift-skärelav (EN)
Spillkråka (EU)
Tvåtandad spolsnäcka (NT)

Vattenledningsområdet – barrblandskog

Naturvärdesklass: 1 (högsta naturvärde)
Kommundel: Järstorp
Värdeaspekt: Hydrologi, Kulturmiljö, Friluftsliv, Biologi (ornitologi, botanik, zoologi)
Areal: 221 hektar

Markägare: Jönköpings kommun
Säkerställande: prioriterat område för bildande av kommunalt naturreservat

Bedömning
Vattenledningsområdet är ett skogsområde på Vätterns västra förkastningsbrant med stor variation i skogliga biotoper. Skyddsvärda biotoper är översilade alkärr och naturliga skogsbäckar med källpåverkad mark samt ädellövbranter, som är ett ansvarsområde för Jönköpings kommun. Området har höga ornitologiska värden och rekreationsvärdet är stort. Vattenledningsområdet ingår i ett landskap med höga naturvärden knutna till främst ek och tall.

Vattenledningsområdet ligger i Vätterns västra förkastningsbrant och är omgiven av bostadsbebyggelse i öster och norr samt avgränsat av riksväg 40 i söder. Terrängen är kuperad med särskilt brant höjdskillnad i öster. Området är varierat och omfattar skogliga biotoper knutna till blandlövskog med ett stort inslag av ek, bland annat ek/hassel, omväxlande med översilade alkärr och många små bäckar. Andelen källpåverkad mark är hög. Karaktärsart i området är skärmstarr vilken är en signalart för värdefull skogsmark med källflöden. Även källpraktmossa, kärlväxten gullpudra och källgräsmossa förekommer vilket visar på en ostörd hydrologi i området. Det finns ett 30-tal nyckelbiotoper av typen alkärr, örtrik allund, källpåverkad mark och naturlig skogsbäck. Ek/hassel är en karaktäristisk naturtyp i Vattenledningsområdet och i öster förekommer flera nyckelbiotoper utmed förkastningen, bla ädellövbranter och äldre ädellövsträd. Lind förekommer frekvent och signalartslistan kan göras lång t ex flera arter baronmossa, fjädermossor, krusig ulota är vanlig, västlig hakmossa, skogshakmossa, gelelavar, traslavar, narrtagging och kruskalkmossa. Även gammal granskog finns utmed förkastningen och hyser en intressant svampflora av mykorhizzasvampar. Ängsgranskog är också representerad, en intressant skogsbiotop med rik mossflora, mörk husmossa och vågig sidenmossa samt inslag av lundarter i markfloran t ex ormbär. Fågellivet i området är intressant med arter som mindre flugsnappare, mindre hackspett och nötkråka.

Områdets blandlövskog är huvudsakligen gammal skogsbetesmark. Svampfloran i sådan skog är fin och Karl Johansvamp är t ex vanlig. En av de fina ängarna med slåttergubbe och Jungfru Maria nycklar finns i områdets södra del. Här finns också värdefulla insektsbiotoper med sandiga sydslänter. Ängs- och hagmarksfloran är rik och karaktäriseras avängsvädd, stagg och grönvit nattviol. Andra hävdgynnade arter är slåttergubbe, Jungfru Marie nycklar, jungfrulin, knägräs, bockrot och svinrot, sommarfibbla och smörboll. Några områden har valts ut för fortsatt hävd. Kulturhistoriska värden finns i fornlämningar hålvägar, gamla Nissanstigen, och fornåkrar. I hjärtat av området finns Vattenledningsparken med Åsendammen, som är Jönköpings första vattenverk och idag ett riksintresse för kulturminnesvården. Vattenledningsparken är ett högt värderat utflykts- och turistmål. Utsikten är storslagen och de gamla infiltrationsdammarna har vackra fontäner. Vattenledningsparken tjänstgör idag som friluftsområdets huvudentré. Forsärla häckar i anslutning till vattenfallet från Åsendammen. I anslutning till Åsendammen finns både tall/hasselbiotop och hällmarktallskog, som är en ovanlig biotop i trakten. Socialt sett är Vattenledningsområdet ett viktigt friluftsområde för närboende och övriga kommuninvånare. En skötselplan, Rekreations- och naturvårdsplan för Vattenledningsområdet, finns framtagen och beslutades i kommunfullmäktige 2008-01-31.

Förutsättning för bevarande
I Rekreations- och naturvårdsplanen säger att en skogskötsel med variation och småskalighet för ökad biologisk mångfald och större upplevelsevärden i naturen ska prioriteras. En hög andel död ved är viktig i kärr och branter. Inträngande gran röjs bort. De mest frekventerade stigarna ska ha en god tillgänglighet. Några bestämda ytor har skötselinriktning bryn, äng eller skogsglänta. För de ytorna är en kontinuitet i skötsel avgörande för ökade biologisk värden.

Arter (rödlistade och sällsynta)
Entita (NT)
Forsärla
Jungfru Marie nycklar

Långsvingel
Lövkvistbock
Mindre flugsnappare (NT)
Mindre hackspett (NT)
Nartagging (NT)
Nötkråka (NT)
Skogsduva (LC)
Sånglärka (NT)

John Bauers park och Knektadammen– utvidgning av Naturreservatet Rocksjön

Naturvärdesklass: 1 (högsta naturvärde)
Kommundel: Jönköping
Värdeaspekt: Hydrologi, Kulturmiljö, Friluftsliv, Biologi (ornitologi, botanik, zoologi)
Areal: ca 4 hektar

Markägare: Jönköpings kommun
Säkerställande: utökning av det kommunala naturreservatet Rocksjön

Bedömning
Parken mellan Kålgårdsområdet och Rocksjön har omväxlande karaktär med dels stora ädellövträd och dels videkärr omgivna av lövskog. I parkens södra del förekommer ädellövträden lönn och alm. Träden har en förhållandevis rik flora av lavar och mossor, bland annat olika arter av hättemossor, välväxta och vitala lavbålar av klotterlav och dagglavar. Klotterlaven finns på lönn. Lavfloran i John Bauers park är rik och vital och föroreningskänsliga arter påträffades. Några skorplavar av intresse noterades såsom orangelaven Caloplaca obscurella. Mindre hackspett och rosenfink är några ovanligare fåglar som regelbundet noteras. I området finns även ett dike och några vattensamlingar. Parken har kulturhistoriskt mycket höga värden och kan sägas vara en central plats för Jönköpings renommé. Namnet John Bauers park kommer av att familjen Bauer, dvs. John Bauers föräldrar hade ett sommarhus och en brygga i parken under förra sekelskiftet. I huset fanns också lagerplats för familjens korvproduktion. Nyligen har informationen i parken förbättrats av Jönköpings kommun genom skyltar.

Norr om John Bauers park ligger en energifördelningsstation och i mellersta delen av området finns en samling grova balsampopplar. Området innefattar också en damm, här benämnd Tullportsdammen. Den är belägen i norr strax söder om Tullportsrondellen och är historiskt intressant genom att det är den enda kvarvarande resten av vattenstråket som kopplade samman Rocksjön och de forna kanalerna i stadsdelen Öster. Dammen restaurerades 2011 för att gynna tidigt lekande fiskar som björkna och fågellivet, bland annat rörhöna som häckar i dammen. Bland annat togs en stor del av vassbeståndet bort och länken mellan Rocksjön och dammen förbättrades väsentligt, till vårlekande fiskars fromma. Bäver och spår i form av nergnagda träd syns ofta i området, framför allt längs Rocksjöns strandkant och i dammen och vid dess lilla ö.

Strax öster om dammen ligger kanotbanornas målgång med åskådarplatser och en uppgradering till ett kanotstadion och aktivitetscenter är i vardande. Området är mycket utnyttjat för rekreation såsom vandring, frisbee-golfutövning, löptävlingar som Blodomloppet, rekreationsområde för förskolor och skolor, grillplats mm.

Förutsättning för bevarande
Parkens värden av stora solitära ädellövträd och liggande trädstammar i våtmarker bör tillgodoses i skötseln. Vattenmiljöer i form av kärr, sumpskog, dike och dammar ska bestå. Tullportsdammen utglesas vid behov på vass. De höga rekreations- och kulturvärdena ska upprätthållas. I framtiden kan området bli aktuellt för en permanent utställning, en typ av naturum.

Arter (rödlistade och sällsynta)
Bäver

Lundkrypmossa (LC)

Mindre hackspett (NT)

Nissöga (EU)

Orangelaven Caloplaca obscurella
Rosenfink (VU)

Rörhöna

Utter (VU)

Läsängsskogen – naturbarrskog

Naturvärdesklass: 1 (högsta naturvärde)
Kommundel: Barnarp
Värdeaspekt: Hydrologi, Friluftsliv, Biologi (botanik)
Areal: cirka 20 hektar

Markägare: Jönköpings kommun
Skydd: prioriterat område för bildande av kommunalt naturreservat

Bedömning
Läsäng är ett stort skogsområde med mycket höga natur- och kulturvärde. Det kuperade området med sina grusåsar och mellanliggande sänkor är bevuxet med gammal barrskog och har en artrik flora och fauna. Källkärr, sumpskogar och gammal tallskog utgör områdets värdekärnor. Inom området förekommer många sällsynta arter. I de våta partierna finns bäckbräsma, skärmstarr, dunmossa och kärrfibbla. Andra arter i området är bland annat knärot, rörsvepemossa och kötticka. Från Tabergsepokens storhetstid finns det kvar flera väl bevarade kolbottnar. Antalet är imponerande på ett så begränsat område. De utgör nu ett värdefullt kulturarv. Förutom kulturella värden och biologiska värden är området dessutom värdefullt för friluftslivet med sina flera promenadvänliga stigar. Omfattningen av ett framtida reservat bör utvärderas grundligt då intressanta området som till exempel den mycket skyddsvärda Hunnaforsen ligger en bit söder om området.

Beskrivning
Läsäng ligger 1,5 kilometer öster om Norrahammar. Det är ett stort skogsområde med imponerande natur- och kulturvärde. Det kuperade området med sina grusåsar och mellanliggande sänkor är bevuxet med gammal barrskog som domineras av gran. Beståndets ålder är ca 150 år. Den bördiga marken ger högvuxna granar av grova dimensioner. Här finns inslag av asp och tall i torrare grusigare områden och en artrik flora och fauna. Från åsarnas grundvatten rinner källflöden som samlas upp i klara bäckar och avleds till källkärr och sumpskog. Sydöstra delen är kuperad med flera grusåsar och sänkor. Den domineras av barrblandskog med lika andelar tall och gran samt inslag av björk och rönn. I fältskiktet växer mest blåbär, lingon, och rikligt med linnéa. Här och var står täta bestånd av skogsorkidén knärot. De centrala delarna utgörs av källkärr, kallkällor och sumpskog. Kallkällorna ger upphov till små bäckar som eroderat ut sänkor i sand och grus. Inom flacka partier finns kärr, översilningsytor och sumpskog. Trädskiktet domineras av klibbal, tall och glasbjörk. Här och var förekommer även grova överståndare av gran och tall. Fältskiktet domineras av grenrör, majbräken, tuvtåtel, kruståtel och kärrfibbla, bottenskiktet är mycket rikt på mossor, lavar och svampar. Källkärrens och bäckkanternas bottenskikt domineras av bäckrundmossa, vågig pratmossa, källgräsmossa, skogshakmossa och rikligt med dunmossa. I norra delen finns en mindre bergshöjd med lövträdsdominans av asp och björk. Övrig mark består av granskog på frisk mark med mellanliggande våta, sumpiga kärr och flerskiktad skog. Området är ganska rikt på grov död granved. Granved och äldre aspar hyser enstaka rödlistade arter och flera signalarter. Bland annat så finns lunglav och gytterlav på asp och gransotdyna på granved. Det finns ett 20-tal signalarter inom området, bland annat Jungfru Marie nycklar, skärmstarr, bågpraktmossa, kornknutmossa, krusig ulota, långfliksmossa, rörsvepemossa, stubbspretmossa, vågig sidenmossa, gammelgranslav, grynig blåslav, vedticka, rödgul trumpetsvamp, grantaggsvamp, gula fingersvampar, kötticka.

Under Tabergsepokens storhetstid var det en betydande efterfrågan på träkol för järnframställning. Från den tiden finns det kvar flera väl bevarade kolbottnar. Inom området finns dessutom minst 8 kolbottnar. Antalet är imponerande på ett så begränsat område. De utgör nu ett värdefullt kulturarv.

Förutsättning för bevarande
Området har mycket höga naturvärden och är ett mycket bra exempel på en tillgänglig, tätortsnära och rekreationsvänlig barrnaturskog. Området lämnas i huvudsak utan större åtgärder. Vid ett framtida skydd kan befintligt stigsystem förstärkas och utvecklas.

Arter
Dunmossa (LC)

Entita (NT)
Gammelgranslav

Gransotdyna (VU)

Grön sköldmossa (EU)

Jungfru Marie nycklar
Knärot (NT)
Kötticka

Lunglav (NT)

Vedtrappmossa (NT)

Nyponkullen – lövnaturskog

Naturvärdesklass: 1 (högsta naturvärde)
Kommundel: Norrahammar
Värdeaspekt: Friluftsliv, Biologi (zoologi, ornitologi, botanik)
Areal: cirka 30 hektar

Markägare: Jönköpings kommun (80%) samt privata markägare (20%)
Skydd: prioriterat område för bildande av kommunalt naturreservat

Bedömning
Nyponkullens lövskogsklädda branter har mycket höga naturvärden. Naturvärden är framför allt knutna till de brantaste partierna i öster där mängden död ved är som störst. Dessa delar är troligtvis tämligen orörda på grund av sitt mycket svårtillgängliga läge. De skuggade branterna skapar goda förutsättningar för såväl mossor som lavar och brantområden finns även angivna som potentiellt värdefull landmollusklokal. Berggrunden är kalkrik vilket skapar förutsättningar för kalkgynnade växter som sårläka. I de planare delarna där vatten tränger fram finns en rik flora. I princip hela området är klassat som nyckelbiotop. Området är väl använt som rekreationsområde för närboende.

Beskrivning
Nyponkullen är ett hyperitberg och ligger i närheten av Tabergsån i direkt anslutning till Norrahammars tätort. Bergets högsta punkt ligger 270 m över havet och 130-140 meter över Tabergsån. Det är ungefär samma höjd som Taberg reser sig över samhället vid dess fot. Redan så tidigt som på 1930-talet uppmärksammades områdets naturvärden. Berggrunden har gett upphov till den rika vegetationen som är av lundkaraktär. Svart trolldruva, tandrot, sårläka och tibast är några exempel på kalkgynnade växter i området. Här finns dessutom alla svenska lövträd representerade. Väletablerade stigar går genom hela området och Vätterleden går genom den södra delen. Naturvärdena är framför allt knutna till den östra och mellersta delen av området som utgör värdekärnan och som består av ett ädellövträdsdominerat brantområde med en rik tillgång på död ved, främst från alm. Skarpa branter avlöses av planare hyllor där vatten tränger fram och skapar förutsättningarna för en rik flora. Det finns gott om stenskravel och hålrum. De skuggade branterna och den fuktiga miljön skapar goda förutsättningar för såväl mossor som lavar. Intressanta arter är till exempel piskbaronmossa, trubbfjädermossa samt de rödlistade rosa skärelav, lunglav, blek kraterlav och almdyna. Inom området växer ek, alm, lind, bok, asp, björk, gråal, klibbal och rönn. Det finns även ett visst inslag av gran vilket ökar norr och västerut samtidigt som andelen ädellöv minskar. Flertalet av lövträden har en brösthöjdsdiameter på mellan 30-40 centimeter men det finns även ett fåtal grövre ekar vars diameter närmar sig 70 centimeter. Det sker en rik föryngring av bok, rönn, lönn, ask och hassel. Inom området sker endast en sparsam föryngring av ek, björk och lind. Det sker även en viss granföryngring. Död lövved, såväl stående som liggande, förekommer rikligt men majoriteten har en diameter under 30 cm. Det förekommer även en del döda granar inom området. Området har stor betydelse för lövskogsfåglar samt insekter som spinnare, svärmare och småfjärilar och med stor sannolikhet även för landmollusker och svampar.

Västerut blir området flackare och mängden död ved minskar. Trädskiktet domineras fortfarande av löv men träden är generellt sett klenare samtidigt som det blir ett större inslag av gran och andelen ädellövträd minskar. På höjden dominerar ek och det förekommer ask inom hela området men i övrigt är det björk och asp som dominerar. Andelen gran är förhållandevis hög speciellt i de norra delarna medan andelen ädellövträd ökar söder och öster ut. Det förekommer även enstaka tallar i torrare delar. Majoriteten av träden har en brösthöjdsdiameter på ca 40 centimeter. Föryngring sker av gran, ask, asp, björk samt någon enstaka ek. Det förekommer såväl stående och liggande död löv- och granved och i den västra kanten ut mot öppen mark finns det en del färska vindfällda aspar varav några har en brösthöjdsdiameter upp mot 60 centimeter. I den nordvästra delen finns det spår efter tidigare uttag.

Förutsättning för bevarande
Lövskogen har mycket höga bland annat genom förekomsten av grova äldre ekar med åldrar över 100 år och en del över 150 år. Ekar behöver frihuggas i omgångar för att inte alltför drastiskt släppa på för mycket ljus och torka ut miljön. För övrigt lämnas området i huvudsak utan större åtgärder. Vid framtida skydd kan befintligt stigsystem förstärkas och utvecklas.

Arter
Almdyna (VU)

Barkkornlav

Blek kraterlav (NT)

Blodsopp

Gammelgranslav

Hasselsopp

Lunglav (NT)

Rosa skärelav (NT)

Rostfläck

Scharlakansröd vårskål (NT)

Spillkråka (EU)

Storgröe (NT)

Sårläka

Tibast

Farbergskärret

Naturvärdesklass: 1 (högsta naturvärde)
Kommundel: Barnarp
Värdeaspekt: Hydrologi, Biologi (botanik)
Areal: 162 hektar

Markägare: Privata markägare
Skydd: planerat område för bildande av statligt naturreservat eller annan typ av områdesskydd

Bedömning
Myrens stora värden är storleken och den stora variationen av naturtyper. Den breda randskogen tillsammans med rikkärrspartierna skapar goda förutsättningar för biologisk mångfald där rödlistade och regionalt sällsynta arter förekommer. Våtmarken är i stort sett förskonad från ingrepp, ett fåtal äldre diken, ett par mindre torvtäkter, en tangerande kraftledning i norr samt några mindre vägar är allt. Barrskogarna i anslutning till myren är produktionsskog med begränsade naturvärden. Våtmarken ingår i myrskyddsplan för Sverige och ingår i riksintresse för naturvården. Myrkomplexet har en ovanligt hög mångformighet med flera myr- och vegetationstyper. Centralt i komplexet finns en öppen mosseyta av tallristyp – Store mosse – med strängar och höljor. Store mosse ligger söder om Farbergskärret och ingår i riksintresset men är inte föremål för reservatsbildning.

Beskrivning
Store mosse och Farbergskärret är ett större våtmarkskomplex beläget 6 km SV Barnarp. Farbergskärret är en stor och skiftande myr, uppdelad av flera stora fastmarksöar och mindre holmar. Här finns öppna mosseytor av torr tallristyp med strängar och höljor. Genom myren rinner många små bäckar som kantas av öppna mader. Utmed den bäck som förbinder Granarpssjön i norr med Eckern i söder ligger en kärrmad som till största delen är trädbevuxen. Här och var öppnar sig maden med gölar och starrängar. Vid Store göl i östra delen tränger en rad källor med näringsrikare vatten fram vid fastmarkskanten. Växtligheten domineras här av starr och vitmossor, men även mer krävande arter som snip, stor skedmossa, kärrkammossa, knoppvitmossa, gyllenmossa och den rödlistade käppkrokmossa finns. Här och var förekommer mindre kärr av huvudsakligen medelrik typ. Högmossen kantas av stor areal skogsbevuxen myr.

Förutsättning för bevarande
För att området ska behålla sina naturvärden krävs att området hydrologiska förhållandena inte förändras genom dränering, dämning och torvtäckt. Avverkning av sumpskogar vid vattendrag och i kantzoner bör inte utföras. Diken i anslutning till rikkärret bör läggas igen.

Arter
Gyllenmossa

Käppkrokmossa (NT)

Snip

Ljungarp - lövklädd hagmark och lövskog

Naturvärdesklass: 2 (högt naturvärde)
Kommundel: Rogberga/Öggestorp
Värdeaspekt: Kultur, Biologi (Botanik)
Areal: cirka 32 hektar

Markägare: Jönköpings kommun
Skydd: prioriterat område för bildande av kommunalt naturreservat

Bedömning
Betad lövhage med en lång kontinuitet som fodermark, vilket antyds genom äldre solitärträd, kulturhistoriska spår och hävdgynnade växter. Inom området finns ett 20-tal grova ekar varav hälften är jätteträd det vill säga omkretsen i brösthöjd överskrider 1 m. Grova träd av klibbal, glas- och vårtbjörk förekommer också. Det stora islaget av död ved i området är positivt för vedinsekter och ger ett rikt fågelliv. I norra delen av området finns en lövnaturskog som i söder övergår i en lövrik barrnaturskog där betespåverkan är färsk. Här är gott om döda träd, högstubbar och lågor som i kombination med hög luftfuktighet ger området mycket höga naturvärden. Att området nyligen restaurerats och är väl hävdat är mycket positivt för naturvärdena och tillgängligheten till området. Området har ett stort värde som närströvområde för de närboende. Stora delar av området är klassad som nyckelbiotop i skogsstyrelsens nyckelbiotopsinventering.

Beskrivning
Mellan Tenhults samhälle och sjön ligger en betad lövhage i en svag sluttning. Karaktären är blandad, bitvis alsumpskog, bitvis hassellund. Genomgående finns gamla, grova spärrgreniga ekar i objektet. Norra delen har ett tätt trädskikt medan södra delen är öppen. Området har restaurerats från att tidigare varit ganska igenväxt samtidigt som betestrycket har ökat. Förutom ett drygt 20-tal grova ekar (varav hälften är jätteträd) finns även grova träd av klibbal, glas- och vårtbjörk samt en mycket grov gran i nordöst som har en vackert lyrformad krona. Håligheter med mulm hos glasbjörk samt sotlav som förekommer på ek och björkarter indikerar på att träden har hög ålder. Inom området förekommer även högstubbar och liggande döda träd. De är värdefulla för vedsvampar och vedinsekter. Döda träd och lågor gynnar även fågellivet. Mindre hackspett, stjärtmes och mindre flugsnappare häckar eller har häckat i området. Odlingsrösen och en fin stenmur präglar också hagen, vars växtlighet är varierad och artrik med bland annat spindelört, som är en ovanlig västlig förekomst. På flera ställen finns dessutom lundsmörblomma. Andra hävdgynnade arter i området är liten blåklocka, ängsvädd, bockrot, gulmåra, jungfrulin, stagg och ärenpris. Insektslivet är mångformigt genom en stor artstock av skalbaggar och fjärilar.

Skogen i norr är olikåldrig, domineras av lövträd och har en hög och jämn luftfuktighet. Al på socklar, stående och liggande död ved av olika åldrar ger i kombination med hög luftfuktighet mycket höga naturvärden. I söder övergår område i en naturligt föryngrad granskog med stort inslag av löv, främst asp, på rik, svagt sluttande mark. Det finns många spår efter tidigare hävd och delar av området hävdas fortfarande. Gamla hasselbuskar, jätteträd av ek med mulmbildning och en grov välväxt stående gran som tidigare stått solitärt. Delar av området betas och har en öppnare markvegetation. Det är gott om lågor av barr och löv samt rotvältor, både nya och äldre, samt ett stort antal lövhögstubbar. Asparna är ofta rötade och har grova grenar. Området har dessutom en konstant hög luftfuktighet. Sammantaget ger det området mycket höga naturvärden. På andra sidan järnvägen leder en stig till sjön där det också finns en badplats. Här finns en del skyddsvärda ekar och tallar. Hagmarken är tillgängliggord från Tenhults samhälle och vältrampade stigar leder genom området.

Förutsättning för bevarande
Fortsatt hävd av hagmark är nödvändig för att upprätthålla naturvärdena. En del av jätteekarna är i behov av frihuggning från hassel och unga lövträd. Flagnande bark från nedre delarna av stammen och lågt sittande grenar är tydliga tecken. Närheten till tätorten gör att sådana insatser bör högprioriteras. I hagmarken kan granen vartefter behövas hålla efter så att den inte tar över på fuktigare partier i norr. Öster om järnvägen bör försiktig frihuggning av stora träd som ekar och tallar göras.

Arter
Brun nållav
Guldlocksmossa

Korallticka (NT)
Lundsmörblomma

Mindre flugsnappare (NT)
Sotlav

Spindelört (NT)

Utvidgning av naturreservatet Ingaryd

Naturvärdesklass: 1 (högsta naturvärde)
Kommundel: Tenhult
Värdeaspekt: Naturtyp, Friluftsliv, Biologi (Ornitologi, Botanik)
Areal: 8,3 hektar

Markägare: Föreningen Ingaryds natur
Skydd: prioriterat område för utökning av befintligt statligt naturreservat Ingaryd

Bedömning
Området är en del av Naturreservatet Ingaryds tänkta avgränsning. Den delen togs inte med i Ingarydsreservatet eftersom kommunen ville avvakta planerna på en eventuell järnvägssträckning Barnarp/Tenhult/Huskvarna. Ingen klarhet i frågan finns för närvarande (2015). I dagsläget ingår alltså inte hela gårdsmiljön i reservatet.

Beskrivning
Området består av kulturlandskapets omgivande och tillhörande gården Ingaryd. Öster och även norr om gården finns ett småskaligt öppet odlingslandskap med åkerholmar, öppna diken och många fritt stående träd. Breda åkerrenar som ger skydd åt floran och faunan har kvarlämnats, ofta med blomrika brynövergångar mot skogsmark. Runt inägorna fanns förr i tiden betydande arealer lövhagar men en del av dessa är idag igenväxta till lövskogar. Öster om gården finns en betad hage med både fuktiga och torra delar. I de torra delarna finns en slåtter- och hävdgynnad flora med arter som brudbröd, rödklint, ängsskallra, smörbollar, gullviva, gulmåra, kattfot, backnejlika och darrgräs. Förutom den rika floran kan man under varma soliga sommardagar beskåda fjärilar som silversmygare, allmän bastardsvärmare, nässelfjäril och påfågelöga. En allè med främst lönn och björk kantar uppfartsvägen till gården från väg 31. Ängsmarkerna öster och norr om huvudbyggnaden hävdas fortfarande genom slåtter eller bete. Runt gårdsmiljön finns flera grova ädellövträd, Bland annat en allè med ask, alm och lind mellan mangårdsbyggnaden och ladugården. Vid husets huvudentré finns finn tre vårdträd, en lind och två askar. Träden har en intressant lav- och mossflora med arter som guldlockmossa, fällmossa, bårdlav, lönnlav, sotlav, skriftlav och gullpudrad spiklav.

Förutsättning för bevarande

Områdets ängs- och betesmarker ska hävdas årligen. Kulturmiljöernas byggnader ska bevaras och hållas i bra skick. Förslag till skötselplan för området är framtaget i länsstyrelsens underlag till reservatsbildningen.

Arter

Almlav (NT)
Allmän bastardsvärmare (NT)
Silversmygare (NT)
Svävflugelik dagsvärmare (NT)
Entita (NT)
Gul dropplav (NT)
Hämpling (NT)
Kortskaftad parasitspik (NT)
Silversmygare (NT)
Vedspik (VU)

Lillådalen i Huskvarna

Naturvärdesklass: 1 (högsta naturvärde)
Kommundel: Huskvarna
Värdeaspekt: Naturtyp, Friluftsliv, Geologi, Biologi (Ornitologi, Limnologi, Botanik)
Areal: cirka 39 hektar

Markägare: Jönköpings kommun
Skydd: prioriterat område för bildande av kommunalt naturreservat

Bedömning
Lillådalen har intressanta naturvärden i ett regionalt perspektiv. Lillån vid Huskvarna med tillflöden utgör ett system av värdefull natur karakteristiska för trakten och är en ansvarsmiljö i Jönköpings kommun. Inte minst är Lillån vandringsväg och reproduktionslokal för skyddsvärda fiskarter i Vättern som öring och flodnejonöga. Ån utgör även en del av Natura 2000-området. Den gröna korridoren med lummig natur är en viktig spridningskorridor för skogliga biotoper och arter knutna till död ved och lundmiljö. Biotopvariationen är stor och det strömmande vattnet och rasbranter ger unika förutsättning för ovanliga fåglar, bland annat den rödlistade arten kungsfiskare. Lillån är ett grönt stråk med tätortsnära natur som försörjer flera bostadsområden i södra Huskvarna. Det finns vägar och gångstigar utmed ån och välanvända stigar i sluttningen väster om Lillån. Vattendraget och dess tillflöden har skurit ut ett ravinlandskap i isälvssedimenten söder om Vättern och har höga geologiska värden. Lillån med tillflöden utgör ett system av värdefull natur karakteristiska för trakten och är en ansvarsmiljö i Jönköping. Lillåns sträckning från mynningen upp till Klevarp är bedömd som nationellt särskilt värdefull ur fisksynpunkt och regionalt värdefull ur naturmiljösynpunkt.

Beskrivning
Lillån rinner i botten av Tenhultsdalen, som begränsas av Vätterbranten i öster och Öxnehagabranten i Huskvarna. Närmare Tenhult flackar dalgången ut väsentligt. Flera tillflöden ansluter till ån både från öster och västerifrån, där en av de större är Musslebobäcken. Både Lillån och tillflödena har skurit djupa dalgångar i de glacifluviala sediment som finns söder om Vättern. Här finns mäktiga jordlager med sorterade skikt av grus, sand, mo och lera. De geologiska värdena är både de glacifluviala (isälvs-) formationerna i landskapet med mjukt böljande terräng och den pågående geologiska process där vattendragen skär ut ett system av raviner i djupa jordlagren. Lillån meandrar fram i botten av en djupt nedskuren ravin, 30-50 meter djup, och har färska skredärr i branta dalsidor. Lillån rinner ihop med Huskvarnaån nedanför fallen i Huskvarna.

Det avgränsade objektet sträcker sig från Musslebobäckens utlopp vid Bäckadal i Lillån till Lillåns utflöde i Huskvarnaån. På vissa sträckor är objektet mycket smalt och buffertzonen liten, eftersom bebyggelse och vägar är anlagda nära vattendraget. Lillåns ekologiska status bedöms vara måttlig på grund av att de uppmätta fosforhalterna i åns nedre del är extremt höga. Buffertkapaciteten är dock god och elfisken visar på god status. Den kemiska statusen är god. Ett av de viktigare naturvärdena är Lillån som fiskväg, reproduktionslokal och uppväxtområde för Vätterns skyddsvärda fiskfauna, bl.a. harr, flodnejonöga och öring. En mycket lång sträcka av ån är tillgänglig för uppvandrande fisk. Uppströms i Lillån finns dammar vid Klevarp, Bogla och Nedergården i Tenhult. Övriga förekommande fiskarter i Lillån är gädda och elritsa. I Lillån och Musslebobäcken finns också försurningskänslig bottenfauna, vilket visar att Lillån har en god vattenkvalite som ger bra livsmiljö. En viktig fortsättning på Lillån, ur naturvärdesaspekten, är Musslebobäcken. Området har en värdefull fågelfauna med gröngöling, skogssnäppa, härmsångare, stenknäck och mindre hackspett. Forsärla häckar i området, liksom kungfiskare. Strömstare rör sig i området och morkulla spelflyger återkommande. Många nyckelbiotoper är avgränsade utmed vattendragets nedre del med ovanliga biotoper som ravin, sprickdal, örtrikt bäckdråg, källpåverkad mark, svämskog, bergbrant, lövlund, ädellövskog och naturlig skogsbäck.

Utmed Lillån från Bråneryd till Rogbergavägen kantar alkärr eller en bård av gråal åfåran och rikligt med strutbräken. Uppåt sluttningarna växer ädellövskog och det finns gott om grova spärrgreniga ekar, varav flera når jätteträddimensioner. Tidigare markanvändning var ett öppnare landskap med åker, slåtter, betesmark och handelsträdgård. De spärrgreniga ekarna har trädhåligheter och en del grova döda grenar, vilket ger livsmiljöer för vedlevande svampar och insekter. Överlag har trädskiktet stor variation med ett femtontal olika arter. Lillån meandrar starkt och korvsjöar har bildats och partier av marken runt Lillån är källpåverkad och här växer källtuffmossa, som är en krävande art vad gäller högt pH. Rutlungsmossa är också väl representerad. Tagelstarr finns i ett rikkärr nedanför Bråneryds kyrkogård. Förbi industrimarken i Bråneryd är det en smal skoglig bård utmed ån och buffertzonen för naturvärdena är liten, liksom närmast utloppet i Huskvarnaån, där parkmark omger Lillån. En av Lillåns mest värdefulla avsnitt är i höjd med norra Bråneryd. Där är ån djupt nedskuren och meandrar kraftigt i ravinens botten. Naturen är i klass med riksintresset Tabergåns Lillån både i geologiska och biologiska naturvärden. I höjd med Lillåvägen, finns ett område med svämskog och här bygger knäckepilen upp ekosystemet. Översvämningskogar är en naturtyp typisk i vattendrag söder om Vättern, men få naturliga sådana skogar finns kvar. Det finns i anslutning till Tabergån och Huskvarnaån. I sluttningen väster om Lillån är igenväxningsmark med hassellundar, triviallövskog samt ung ekskog. Här har noterats spillkråka, göktyta och mindre flugsnappare, vilka alla är skyddsvärda fåglar i ett nationellt eller europeiskt perspektiv. Utmed bäckar och i källpåverkad mark växer strutbräken i rikligt mått. I sprickdalar och bergbranter, vid tillflödena, finns lind och här är skogen betydligt äldre vilket förekomsten av mörk husmossa, fällmossa och grov fjädermossa påvisar. Här finner man också intressanta arter svampar lindskål, kandelabersvamp och de vackra gräsen hässlebrodd och storgröe.

Sammantaget hyser Lillån i Huskvarna en natur som är karakteristisk för södra Vätterbygden. Det är lundmiljö i ravin och meandrande vattendrag omgiven av sumpskogar. Karaktärsväxter lundstjärnblomma, strutbräken och storgröe har goda förutsättningar och bland karaktäristiska fåglar utmed Lillån kan nämnas mindre hackspett, stenknäck, forsärla, kungsfiskare och morkulla. Den höga luftfuktigheten tillsammans med en hög andel död ved ger en intressant flora och fauna av vedlevande svampar, insekter och landsnäckor.

Den norra delen av området är tätortsnära och utnyttjas i stor utsträckning till rekreation. Hela Huskvarna Söder och stadsdelarna Gråbo, Tormenås och Bråneryd gränsar till Lillåns gröna stråk. Flera stigar genomkorsar området. Skogen runt ån har gott om kojor och de grunda bäckarna är en kreativ miljö för barn att leka i. Gång- och cykelvägar genomkorsar Lillådalen i södra Huskvarna och möjligheterna till naturupplevelser är stora både på fritiden och på cykelväg till jobb, skola eller Huskvarna centrum.

Förutsättning för bevarande
Tätortsnära skogskötsel med stor hänsyn till naturvärdena. Lillådalen är ett värdefullt naturområde att utreda med avseende på naturskydd. I Lillåns avrinningsområde bör åtgärder inom jordbruket för att minska näringsläckaget prioriteras för att förbättra vattenkvaliteten och därmed öka öringproduktionen. Då det finns förorenade områden utmed ån bör en översyn av utsläppskällor göras och skyddszoner bevaras och skapas.

Arter
Flodnejonöga (NT)
Forsärla
Göktyta (NT)
Kandelabersvamp (NT)
Kungsfiskare (VU, EU)
Källtuffmossa
Mindre flugsnappare (NT)
Mindre hackspett (NT)
Rutlungmossa
Spillkråka (EU)
Storgröe (NT)
Strutbräken
Tagelstarr
Törnskata (NT)
Västlig husmossa (NT)

Huskvarnafallen med Bråneryds ädellövbranter –

Naturvärdesklass: 1 (högsta naturvärde)
Kommundel: Huskvarna
Värdeaspekt: Naturtyp, Limnologi, Friluftsliv, Biologi (zoologi, ornitologi, botanik)
Areal: cirka 115 hektar

Markägare: Jönköpings kommun
Skydd: prioriterat område för bildande av kommunalt naturreservat. Delar av området är Natura 2000-område samt riksintresse för naturvård och kulturmiljö.

Bedömning
Området består av mycket skyddsvärd natur inom Biosfärområde Östra Vätterbranterna med höga naturvärden i form av ädellövsmiljöer i brantskogar med värdefull kryptogam- och kärlväxtflora samt mycket värdefull landmolluskfauna, bäck- och åfåror, källmiljöer, grova träd huvudsakligen av ek och lind samt naturbetesbetesmarker. Mitt i området ligger Huskvarnafallen och Kyrkbäcken som är en kanjondal unik för södra Sverige. I området finns ett stort antal rödlistade och sällsynta arter. Hela området är viktigt i den gröna infrastrukturen och knyter samman Naturreservatet Klevabergen i söder med Bråneryds branter, Huskvarnafallet och längst i norr liggande Huskvarnabergen. Området är av stor betydelse för landskapsbilden. Friluftsvärdena i denna tätortsnära natur är mycket höga genom väl använda stigar och vandringsleder som Pustaleden och Södra Vätterleden samt gångcykelvägar. Kulturvärdena framför allt genom vattenkraftens och industrins historia är mycket viktiga för Huskvarna och kommunen som helhet.

Beskrivning
Längst i söder i området ligger Brånerydsbranten – en naturskog av ädellövtyp i bergig terräng med rasmark och lindbranter samt spår av lövtäkt. Området är en karakteristisk naturtyp för Östra Vätterbranten och en ansvarsmiljö i Jönköping. Den mosaikartade skogen har många småbiotoper och olika substrat vilket ger rikligt med livsmiljöer för lägre fauna, såväl insektsfauna som landsnäckor, samt en svamp-, kärlväxt-, lav- och mossflora utöver det vanliga. En spännande kärlväxtflora finns både i brantskogen och på den solvarma bergiga marken. Kärlväxtfloran är rik nedanför lodytor, utmed bäckar och i svackor med lundbräsma, skogsbingel, skogsvicker, bergjohannesört, vårärt, och vippärt. Flera naturliga skogsbäckar forsar utför branten och med smärre vattenfall. Hällmark med ek/tallskog och även bara hällmark med enbuskar och enstaka klena men gamla tallar finns på krönet. Många tallar är gamla och har pansarbark. Brånerydsbranten är tätortsnära natur som gränsar till bostadsområdet Jöransberg uppe på berget. Krönet har en bred zon naturmark med välfrekventerade stigar och naturgivna utsiktsplatser. Även nedanför branten finns villabebyggelse. Branten och krönet syns väl på håll och har betydelse i landskapsbilden.

Södra Parken norr om Brånerydsbranten ligger i en brant terräng med grova och äldre vidkroniga ekar med trädhåligheter, vilket är av biologiskt värde för faunan och floran. Området omfattar många intressanta biotoper som hör hemma i brantskogen, översilade lodytor, små vattendrag, gamla askträd, lindbranter, senvuxna träd på krönet och ek/hasselskog. Brantskogen är en unik skogstyp och en ansvarsmiljö för Jönköping. Den ger bland annat förutsättningar för en mossflora utöver det vanliga. Lavfloran i området visar på ett eklandskap med kontinuitet av gamla ekar och i sydost är en öppen gräsmark med indikatorarter för äng, svinrot och ängsvädd. Annars präglas floran av en artrik lundflora. Området är även en given fågellokal för lövskogsarter. Frilufts- och rekreationsvärdena är höga. Den har varit tätortsnära naturpark sedan 1950-talet. Södra Parken omges av bostadsområden och två gångcykelvägar går genom området. Det finns gott om välanvända stigar i området och även utsiktsplatser.

Pusta kulle, bergbranten ovanför bokskogen vid Slottsvillan och söder om fallen, är brant och hyser en ädellövskog där ek dominerar men med stort inslag av ask, alm, lönn, samt även bok, oxel och enstaka lind. Historiskt har Pusta kulle varit slåtter eller hagmark med inslag av enstaka solitärträd vidkroniga ekar. I skogen finns torrträd, hålträd och lågor, således gott om död ved. Ett femtiotal grova ekar och andra ädellövträd står spridda över branten. De äldsta ekarna växer på krönet och är grova, håliga och innehåller mulm. Krävande arter som har hittats i området är gammeleklav, skillerticka och parknål. I branten finns småbäckar och översilade bergbranter vilket är en värdefull miljö för ovanliga mossor. Stadsdelarna Petersberg och Huskvarna Söder ligger på vardera sidan av den branta sluttningen och angränsar båda till Pusta Kulle. Pusta leden går genom skogen på Pusta Kulle och ett par stenbrott finns i bergfoten och gamla bruksvägar leder fram till dem. Området har gott om välanvända stigar och bruksvägarna är lättgångna.

Mellersta delen av området präglas av Huskvarnafallen och Kyrkbäcken som är en unik kanjondal för södra Sverige. Biotopvariationen är stor och vattenfallskogen i den bergiga sprickdalen sätter prägel på naturen med höga värden i mossflora knuten till forsdimma, översilade lodytor, en berggrund med grönsten, och mullrik ädellövskog. Här finns stor bandmossa på sin enda lokal i kommunen och bokarv, en hotklassad kärlväxt, också regionalt unik. Området hyser rätt livsmiljö för fåglar med specifika krav på strömmande vatten. Brantskogen är ett grönt stråk och utgör en del av Östra Vätterbranterna. Den sammanbinder ädellövskogen norr och söder om fallen samt lövskogen ovanför och nedanför branten. Brantskog är klassad som en ansvarsmiljö i Jönköpings naturvårdsprogram. Geologiskt sett hör sprickdalen ihop med Vätterbranterna och jättegrytorna i fallen är riksintresse för naturvården. Förkastningsbranten har betydelse i landskapsbilden. Huskvarnafallen har även höga friluftsvärden och är omgiven av bostadsområden. Två vandringsleder passerar området och turistbron är länken över sprickdalen i det friluftsstråk som följer Vätterbranten. Turistintressen finns genom närheten till Husqvarna fabriksmuseum och Smedbyn. Kulturvärdena är stora och en kraftstation i området är klass 1-objekt för kulturhistoriskt intressanta industrimiljöer.

Utsiktsberget är Östra Vätterbranten mellan Huskvarna Stadspark och Egna Hem. Bergbranten har en höjdskillnad på en 100 meter och omfattar både stup, hyllor och avsatser i bergväggen. Den har en stor biotopvariation med många olika substrat och differentierade livsmiljöer för skyddsvärda arter. Branten är huvudsakligen ekbevuxen och lundgröe är ett vanligt gräs i fältskiktet. I terrängsvackor ökar inslaget av ask, fågelbär, hassel och här förekommer lundväxter såsom den hotade bokarven, skogsbingel, lundbräsma, sloknunneört och de mer ovanliga växterna skogsklocka, vårärt och vippärt. Det är en brantskog med högt bevarandevärde och en ansvarsmiljö i Jönköping. Området har betydelse i landskapsbilden. I väster gränsar branten till Stadsparken samt stadsdelarna Norrängen och Huskvarna Centrum och i öster uppe på berget ligger Egna Hembebyggelsen. Flera stigar finns i området, de följer krönet och ett par går på skrå uppför branten från Stadsparken. En gångcykelväg finns i sydväst från bron över Ådalsvägen. Denna bro tillsammans med Turisbron över Huskvarnafallen binder samman friluftsstråket på Vätterbranten genom Huskvarna. Vandringsleden Södra Vätterleden går genom området. Från gångcykelvägen i sydvästra delen av området går också en trappa från Egna Hem till fabriken och Huskvarna Centrum. Utsikten på krönet är ett besöksmål där man har en vidsträckt vy över Huskvarna, Vättern och Jönköping.

Mellan Egna Hemområdet och Stadsparken ligger Stora Kleven som är en välhävdad gräsmark med värden knuten både till träd- och fälskiktet. En bruksväg leder in i området och stigar följer krönet nordsydligt. I ängsmarken växer svartkämpe, höskallra, rödven och nysört. Runt stenar och vid berghällar finns torrängsflora med brudbröd, darrgräs, backnejlika och ängshavre, samt på några ställen slåtterfibblor. Stugan Kleven är riven men trädgården är kvar och här finns åldriga fruktträd, alm, lönn, björk och syrenbuskar. På träden växer ovanliga och ovanliga lavarter såsom lönnlav och liten blekspik. I andra delar av hagen växer rikligt med en eller ek, sälg, gran och oxel och betesmarkerna har på senare tid utvidgats genom viss trädutglesning. Scharlakansvaxskivling visar att marken är ogödslad, vilket är värdefullt ur naturvårdssynpunkt. Området ligger tätortsnära och är välbesökt att döma av vältrampade stigar som leder både ner till Huskvarna Stadspark och Huskvarnabergens naturreservat i norr och till Utsikten på krönet i söder. Öppna gräsmarker är generellt sett en uppskattad rekreationsmiljö.

Förutsättning för bevarande
För ökade naturvärden bör större delen av branterna endast skötas för tillgängligheten och i huvudsak kunna utvecklas på egen hand. På krönet är det bra att skonsamt frihugga vidkroniga ekar som står i bryn och gläntor, samt norr om vägar och stigar. Vid frihuggning är det viktigt med kontinuitet i skötseln. Skötseln i Södra Parken inriktas på att värna naturvärdena till ek/hasselbiotopen och frihuggna ekar i kantzoner, samt vid vägar och ängsbryn. Kontinuitet i skötsel är viktig efter frihuggning. Ängen vid Fågelstigen ska slåtter göras vilket gynnar naturvärdena och ökar rekreationsvärdet. Skötsemålet för Stora Klevens naturbetesmark är fortsatt välhävdad gräsmark med solitära ädellövträd. För att bibehålla den fina ängsfloran och andra naturvärden ska gödsel ej tillföras utifrån.

Arter
Blanksvart trädmyra
Blekticka (NT)
Bokarv (VU)
Bolmörtskivling
Brödmärgsticka (NT)
Ekticka (NT)
Forsärla

Gammeleklav
Grå skärelav (NT)
Gul dropplav (NT)
Härmsångare
Kandelabersvamp (NT)
Korallticka (NT)
Liten blekspik (NT)
Lunglav (NT)
Mindre hackspett (NT)
Narrtagging (NT)
Parknål (NT)
Rosa skärelav (NT)
Sankt Pers nycklar (§ = fridlyst)
Scharlakansvaxing (NT)
Skillerticka (VU)
Skinntagging (NT)
Skogsklocka (NT)
Skuggorangelav (NT)
Skumticka (NT)
Slåttergubbe
Sotlav
Stor aspticka (NT)

Stor bandmossa (NT)
Strömstare

Vippärt
Vårärt

Kaxholmens lövskog

Naturvärdesklass: 2 (mycket högt naturvärde)
Kommundel: Skärstad
Värdeaspekt: Naturtyp, Friluftsliv, Geologi, Biologi (Botanik)
Areal: 34,3 hektar
Skydd: Prioriterat område för bildande av kommunalt naturreservat.

Naturvärdesbedömning
Objektet är ett större område med ädellövskogsklädda raviner. Här är naturvärdet högt genom att det finns gott om äldre träd och död ved. Det finns ett stort antal signalarter som strutbräken och kransrams och även rödlistade arter av framför allt svampar, till exempel stor aspticka (NT) och brödmärgsticka (NT). Området är viktigt som frilufts- och strövområde och ingår i det av Östra Vätterbrantsprojektet utpekade dellandskapet för ädellövskog. Det gränsar till ett blivande statligt reservat.

Beskrivning
Landskapet domineras av djupt skurna raviner i nordvästlig - sydostlig riktning. De lösa jordlagren består av isälvsmaterial och isälvslera. Ravinerna har bildats postglacialt av källflöden som eroderat sluttningen. Tidigare markanvändning (1776) var för lövskogen slåtter av hårdvallsängar. Endast en mindre del betades då, medan lövskogen 1923 helt och hållet uppgavs vara betesmark. Hela området är ägs av kommunen och gränsar till ett statligt reservat, Målabråten, med liknande flora fast äldre ädellövträd.

Ravinerna har stora botaniska och mykologiska värden. Området utgörs av blandlövskog med ett stort inslag av ädellövträd, framförallt i form av ek och ask. Några av askarna är uppemot 150 år gamla och även ett par grövre ekar går att finna i området. Trädskiktet är tydligt skiktat med äldre överståndare som bildar ett relativt glest kronskikt. Under dessa växer rikligt med hassel i hela reservatsområdet. Många av hasselbuskarna är höga, omfångsrika och med ett stort inslag av död ved, vilket tyder på en långvarig kontinuitet av lövträd i området. Tillgången på grövre död ved från lövträd är bitvis rik och även grova hålträd går att finna. I områdets sydvästra del finns en kraftigt nedskuren ravin som bidrar till att ge fuktighet med en gynnsam effekt på lavar och mossor. I de fuktigaste ravinerna dominerar gråal. I områdets centrala del finns en gammal grustäkt som inte har använts under senare decennier och därmed har börjat växa igen. På några ställen finns ännu öppna markblottar som gynnar konkurrenssvaga växter och djur. Inom reservatet finns även en yta åkermark som används som vallodling. Markfloran är överlag rik och i de lite fuktigare ravinerna bitvis mycket rik med många krävande arter. Strutbräken, ormbär, stor- och kransrams finns här. Vårfloran innehåller bland annat gul-, vit-, svavel- och blåsippa. Några ytor är öppna gräsytor. Det är brant och svårtillgängligt i ravinerna. Här finns också ett mindre alkärr med klibbal och arter som skärmstarr, och bäckbräsma. I ett annat alkärr längre österut finns rikligt med skogsnycklar. Likaså är marksvampfloran rik med många sällsynta inslag, såsom små fjällskivlingar av släktet Lepiota. Vedsvampfloran är artrik med främst hassel som värd, som exempel kan rostticka, läderskål, barkticka och hasseldyna nämnas. Stor aspticka finns spridd i området. Epifytfloran är artrik på grova askar i fuktiga lägen i ravinerna. Här finns exempelvis platt fjädermossa och traslav. Även den tidigare hotade arten alsidenmossa och den fuktighetskrävande mossan skuggsprötmossa har noterats i området kring reservatet. Insektsfaunan är dåligt undersökt men av gnaghålen att döma har skalbaggsarten prydnadsbock, som lever i döda hasselstammar, en ovanligt rik förekomst i området.

Ravinerna är en del av ett större sammanhängande friluftsområde med löp- och skidspår. Det är tätorten Kaxholmens löp- och skidspår av varierande längd. Det nyttjas också flitigt som närnaturområde. Delar av området är i kommunens skogsbruksplan klassat som NS, naturvård med skötsel.

Förutsättning för bevarande
Fortsatt bete på de små betesmarkerna. Röjningar och mindre gallringar av lövskogen görs vid behov, dock ej slutavverkningar. Raviner med höga naturvärden och ädellöv lämnas mer eller mindre orörda. Stigar och löpspår hålls förstås öppna. Den gamla grus- och sandtäkten bör hållas öppen kontinuerligt för att gynna insektslivet och floran. Den öppna marken vid vägen i väster är i behov av skötsel i form av slåtter. Slåttern bör vara årlig och omfattningen helst hela slänten. Ur svampsynpunkt rekommenderas att högar med ris kvarlämnas på olika ställen. Området behålls som frilufts- och naturområde.

Arter
Bäckbräsma
Gulsippa
Hässleklocka
Kransrams
Luddunört
Lundarv

Lundelm
Lundkardborre
Lundvårlök
Myska
Ormbär
Skogsnycklar
Smörboll
Storrams
Strutbräken

Svavelsippa (vitsippa x gulsippa)
Vätteros

Fällmossa

Krusig ulota

Platt fjädermossa

Skuggsprötmossa

Stubbspretmossa

Trubbfjädermossa

Brun nållav

Gulnål

Kornig nållav

Lönnlav

Rosa skörelav (NT)

Barkticka
Brödmärgsticka (NT)
Grönfjällig fjällskivling (VU)

Hasseldyna (NT)

Kantarellmussling
Läderskål

Ormticka
Stor aspticka

Veckticka (NT)

Lövskogsområde vid Sandvik – Västanå

Naturvärdesklass: 1 (högsta naturvärde)
Kommundel: Gränna
Värdeaspekt: Biologi (Zoologi, Ornitologi, Botanik)
Areal: 44 hektar
Skydd: planerat område för bildande av statligt naturreservat

Naturvärdesbedömning
Blandlövskogen med ädel- och triviallöv vid Sandvik och Västanå har mycket höga naturvärden kopplade till sin mycket höga artrikedom. I området har bland annat ett stort antal rödlistade arter påträffats. Den rika tillgången på död ved och den höga andelen löv gör att ett flertal lövberoende skalbaggar och vedsvampar noterats. Många av dem är ovanliga och rödlistade. I området har dessutom både skogsduva och mindre flugsnappare häckat. Området ligger inom ett riksintresse för naturvården.

Beskrivning
Lövskogen öster om motorvägen vid Sandvik är spontant uppkommen på gamla betesmarker och har aldrig skötts. Skogen har mycket höga naturvärden. Hälften av skogen är klassad som nyckelbiotop. Här står lövet tätt och självgallrar vilket gör att mängden död ved är stor och snabbt ökande. Mellan branterna finns fuktstråk och en del fina våtområden. Här finns grova träd av bokar och ekar som står i kanten. Västra delen av området d.v.s. väster om vägen består av en mosaikartad blandning av ek, klibbal, vårtjörk och asp. Vissa delar är mer talldominerade med stor andel gammal tall. Ek i åldern 70-90 år dominerar, men såväl yngre som äldre finns spritt i området. Död ved förekommer spritt i hela området med varierande nedbrytningsgrad av huvudsakligen al, asp och björk. De grövsta träden står nära gamla fastighetsgränsen. Speciellt den grova aspen är mycket imponerande. Större delen av området förefaller orört under senare tid. En del äldre avverkningsstubbar (50 år) förekommer. I området förekommer ett stort antal tickor. På asp växer till exempel fnösketicka, svedticka och klibbticka medan gråporing, rotticka och violticka växer på tall. Den mellersta delen av området strax öster om vägen utgörs av en blandsumpskog som delvis betas. Sumpskogen är bitvis mycket blöt, sumpartad och delvis källpåverkad. Dominerande träd är klibbal vilka står på höga socklar. Björk är likaså vanlig och ger objektet en stor andel död ved, bland annat grova högstubbar rötade av fnösketicka. En mindre andel björk och al är över 100 år gamla med en handfull grova stammar. På lite friskare mark finns ek med många grova träd. Senvuxna stammar har grovsprickig bark och är ett värdefullt underlag för bland annat rosa skärelav. I sydöst är aspinblandningen något större. Här finns flera grova träd, bland annat spärrkroniga bokar, gammal granar och rikligt med klen död ved. Området är mycket artrikt och 32 rödlistade arter har påträffats inom området, bl.a. ett flertal lövberoende skalbaggar. I området har ett flertal lövberoende skalbaggar noterats och vedsvampar liksom lavar knutna till ekar.

Förutsättning för bevarande
Området har inget större behov av skötsel utan bör i huvudsak lämnas orört. Graninväxningen är överlag liten.

Arter
Gammelekslav (VU)

Mindre flugsnappare (VU)

Rosa skärelav (NT)

Skalbaggen Anisoxya fuscula (VU)

Skalbaggen Aromia moschata (NT)

Skalbaggen Ampedus cinnabarinus (NT)

Skalbaggen Hallomenus axillaris (NT)

Skalbaggen Hapalaraea pygmaea (NT)

Skalbaggen Hylis cariniceps (NT)

Skalbaggen Mycetina cruciata (NT)

Skalbaggen Trypophloeus asperatus (NT)

Skogsduva (VU)