Kommun: Habo och Jönköping
Areal: 199 hektar
Riksvärde:
Myrkomplex
Rikt soligent kärr – Flora
Topogent kärr – Fauna
Åmad
Sluttande mosse
Värdeomdöme:
Karshulta mosse är ett myrkomplex som är representativt för den naturgeografiska regionen. Naturvärdena är kopplade till den mycket välutvecklade sluttande mossen och de botaniskt värdefulla soligena rikkärren. I området finns även ett värdefullt
fågelliv.
Beskrivning:
Karshulta mosse är ett myrkomplex bestående av en större, sluttande
mosse, flera vidsträckta öppna kärr, några soligena kärr och en del mer eller mindre dikningsstörda partier. Dikningarna, som gjordes för mossodling, är från slutet av 1800-talet och bedöms inte ha någon negativ effekt på de ostörda delarna av objektet. Den sluttande mossen har välutbildade strängar och höljor. De soligena kärren är rikkärr, vilka delvis är beteshävdade. Flera av kärren har ett rikt inslag av orkidéer som sumpnycklar, Jungfru Marie
nycklar, ängsnycklar och skogsnycklar. Även kärrull och näbbstarr förekommer. En f.d. slåttermad finns väster om en barrskogsklädd moränrygg i mitten av mossen. Myrmalm har brutits på mossen, vilket bl.a. den s.k. Nicke håla vittnar om. Naturvärdena är kopplade till den mycket välutvecklade sluttande mossen och de botaniskt värdefulla soligena rikkärren. I området finns även ett värdefullt fågelliv. Ingår i myrskyddsplan för Sverige. Viss avverkning har skett på några av moränryggarna. Delar av myrkomplexet är starkt påverkat av dikningar.
Säkerställande:
Inget
Riktlinjer:
Bevarandet av våtmarkens värde kräver att områdets
hydrologi skyddas mot dränering, vattenreglering, dämning och torvtäkt. Avverkning av
sumpskogar, skogar på fastmarksholmar, vid vattendrag och i kantzoner bör ej utföras.
Fortsatt hävd av betade områden.
Stråkendalen – Bottnarydsfältet
Kommun: Jönköping, Mullsjö och Habo
Areal: 6778 hektar
Riksvärde:
Ås
Kame
Isälvsdelta
Slukränna
Skvalränna
Värdeomdöme:
Stråkendalen – Bottnarydsfältet är ett ås- och kameområde med en stor mängd former med höga geologiska värden. Området har de flesta av isavsmältningens formelement. Avlagringarnas storlek, form och mäktighet gör dem unika.
Beskrivning:
Stråkendalen – Bottnarydsfältet ligger 15 kilometer väster om Jönköping. Från samhället Bottnaryd och norrut mot Mullsjö sträcker sig sjön Stråken vars dalgång utgör områdets norra huvuddel. Söder om Bottnaryd tar Bottnarydsfältet vid. Stråkendalen utgör en markant sprickdal i gnejsberggrunden. Längs den nord-sydgående dalen ligger sand och grusavlagringar som terrasser, platåer och kullar. Kring Nackebosjön (Stråkendalens östra delar) ligger ett välutvecklat kamelandskap med ett flertal getryggar omgivna av dödisgropar. I området finns platåer med tydliga iskontakter. Avlagringarna avslutas i söder med det tämligen flacka och sjörika isälvsavlagringen Bottnarydsfältet, som utfyller dalgången nästan helt. Stråkendalen är en ca.4 mil lång sprickdal med stora volymer isälvssediment. Nivåskillnaden mellan dalgångsbotten och omgivande toppar når maximalt något över 150 meter och uppgår på flera ställen till mer än 100 meter. Dalgången har karaktär av passdal och förbinder Tidanbäckenet med Nissans dalgång. Sjön Stråken, cirka 2 mil lång och sällan mer än 500 m bred, vars yta ligger på 207,6 meter över havet, hindras från att avrinna söderut till Nissan av några flackt liggande berghällar. Berggrunden tillhör sydvästra Sveriges gnejser och gränsar i öster till Hökensås förskiffrade graniter. Landskapet i Stråkendalen kan karakteriseras som en stor kamebildning. Bl.a. finns flera isälvsfält t.ex. Önabackarna, Gyljerydsmon och Bottnarydsfältet. Åsar och åsgropar av olika former präglar ställvis topografin. Av särskilt intresse för tolkningen av isavsmältningens förlopp är ett större antal israndsrännor, terrasser och iskontaktssluttningar. Trollsjön är en s.k. grundvattensjö, d.v.s. utan synligt till- eller avflöde. Så stora sjöar som Mullsjön och Furusjön anses ligga i stora dödisgropar. Källflöden förekommer på flera ställen i dalens sidor. Stråkens säregna former har tidigare tolkats som uppkomna ur en meandrande smältvattensström. Sjön skulle alltså eroderats ut ur en dalfyllnad. Numera anses Stråken ha uppkommit genom avsmältning av ett band dödisklumpar.
Stråkendalens stora geovetenskapliga värde beror av:
1) lång trång dal med hög relief unik för södra Sverige
2) passpunktsläge av intresse såväl för studiet av isavsmältningen som nutida hydrologiska förhållanden
3) dalgången förbinder sydsvenska höglandet med den mellansvenska sänkan inom vilka förutsättningarna för isrörelse och smältvattendränering varit helt olika
4) möjligheterna att genom studier av de glacifluviala bildningarna och Stråkens sediment få intressant information av isavsmältningens gång i dessa delar av Sverige.
Markerna är huvudsakligen bevuxna med barrskog. Inom området ligger naturreservatet Bottnaryds urskog. Skogen med sina 400-åriga tallar och 300-åriga granar har en rik lav- och mossflora. Ett par mindre lundar i området är avsatta som domänreservat, liksom ett bestånd med gamla tallar. Kring Tunarp finns ett starkt kuperat dödislandskap ingående i ett åssystem från Sandhem till Stråkendalen. Vegetationen i Stråkendalen för övrigt präglas starkt av barrskog där tallen är mest framträdande. Tunarps mader är ett mångformigt våtmarkskomplex som består mader och vassar. Området är ostört och har höga ornitologiska värden. Vid Ryfors finns ett bestånd urskogsartad skog som är skyddat som naturreservat, Ryfors gammelskog. Sjön Stråken har stor betydelse för det båtburna friluftslivet och har också höga ornitologiska värden.
Säkerställande och internationell status:
En del av Bottnaryds urskog (8 hektar) avsattes som naturreservat 1969 och utökades 2004 till 38 hektar. Ryfors gammelskog är naturreservat sedan år 1991. Bottnaryds urskog och Ryfors är Natura 2000-område. Nordost om Mullsjö finns en grundvattentäkt med fastställt skyddsområde.
Riktlinjer:
Naturvärdena hotas särskilt av täkt, schaktning och andra markarbeten. Bebyggelseexploatering eller annan olämpligt lokaliserad bebyggelse kan negativt påverka naturvärdena. Täktverksamheten bör avvecklas i de värdefulla områdena.
Kommun: Jönköping
Area: 264 hektar
Riksvärde:
Myrkomplex
Topogent kärr
Mad vid vattendrag
Strand vid vattendrag
Betad skog
Flora
Värdeomdöme:
Våtmarken är ett öppet, mångformigt myrkomplex med högt värderade topogena kärr och mad vid vattendrag. Både kärrvegetationen och maden hyser en rik och värdefull flora. Bl.a. arter förekommer granspira och sumpnycklar. I anslutning till Stora Löckna finns en betad skog.
Beskrivning:
Våtmarkerna är ett öppet, mångformigt myrkomplex med högt värderade topogena kärr och mad vid vattendrag. Både kärrvegetationen och maden hyser en rik och värdefull flora med till exempel brunag, slåtterblomma, orkidéer och brunmossor. Även granspira förekommer. Ambo mosse och Prästeryds mosse domineras av sina stora öppna mosseplan bestående av svagt välvda mossar och sluttande mossar med välutbildade strängar och höljor. Höljorna kan vara lösbottnar, helt fria från vegetation, eller mjukmattehöljor dominerade av vitag. Ett dråg med bland annat myrlilja försvinner ner i flera slukhål i mitten av Prästeryds mosse. I norra delen där Prästeryds mosse möter Ambo mosse finner man lövträdsdungar och stora fastmarksholmar.Vid Stora Löckna finns en betad skog. Den dominerande vegetationstypen i området är rished av blåbär-lingontyp. Den betade skogen hyser arter som är betspräglade t.ex. blåsuga, stagg och revfibbla.
Anmärkningar:
Prästeryds och Ambo mosse ingår i Myrskyddsplan för Sverige.VMI 07D1g 03 & 07D1F12
Flygbildskontroll 1998 visar att inga nya ingrepp skett i våtmarken sedan 1983.
Den betade skogen ingår i länsstyrelsens program för bevarande av natur- och kulturmiljövärden i odlingslandskapet (objekt nummer 80-7) och i nationell bevarandeplan för odlingslandskapet (objekt nummer 80-111, delobjekt 1 och en del av delobjekt 2).
Säkerställande:
Inget
Riktlinjer:
Bevarandet av våtmarkernas värde kräver att områdets hydrologi skyddas mot dränering, vattenreglering, dämning och torvtäkt. Avverkning av sumpskogar, skogar på fastmarksholmar, vid vattendrag och i kantzoner bör ej utföras.
Kommun: Jönköping. Området ingår även i Tranemo och Ulricehamns kommuner i Västra Götalands län. (3800 ha av komplexet ligger i Västra Götalands län.)
Areal: 1945 ha
Riksvärde:
Våtmarkslandskap
Myrkomplex
Sluttande mosse
Excentrisk mosse
Topogent kärr
Flora
Fauna
Värdeomdöme:
Komosse utgör ett av Sydsveriges största myrkomplex och är kanske det mest variationsrika. Topografin är växlande med bl.a. markerade högmossar. Komosse innehåller de flesta typerna av myrmarker och är en av Europas värdefullaste våtmarker. De värdefullaste delarna för länet är utpekade som myrkomplex, sluttande mosse, excentrisk mosse och topogent kärr. Komosse är en av de mest undersökta mossarna i landet och är referensområde inom IDH. (Internationella hydrologiska dekaden). Myrkomplexet ligger på vattendelaren mellan Nissan och Ätrans dalgångar och genomdras av flera bäckar med många intressanta erosionsfenomen. De många drågen och bäckarna ökar också variationen vad gäller växtlighet. Botaniskt intressant är myrkomplexets blandning av östliga, västliga, nordliga och sydliga arter. Fågellivet är rikt med bl. a. stor förekomst av ljungpipare.
Beskrivning:
Komosse ligger på gränsen mellan Jönköpings- och Västra Götalands län, 25 kilometer västsydväst om Jönköping. Mossen delas i en sydlig och en nordlig del av vägen mellan Mulseryd och Köttkulla. Komosse ligger på en höjdplatå mellan Nissans och Hjälmåns dalgångar. Berggrunden utgörs mestadels av gnejs. Landskapet är ett småkuperat moränlandskap. Komosse har en i jämförelse med övriga högmossar (ex Dumme mosse och Store mosse Nationalpark) mer växlande topografi. Höjdskillnaden mellan mossens högsta punkt (348 meter över havet) och lägsta är ca 30 meter. Komosse är egentligen flera mossar som hydrologiskt sett är skilda från varandra. Mossen kan delas upp i nio olika delar, skilda från varandra genom kärrstråk, moränholmar och försumpade skogar. Den största sammanhängande mosseytan är Slättmossen i nordväst. Slättmossen är så gott som trädlös och ger ett mycket ödsligt intryck. Den är excentriskt välvd och mosseytan är ett vidsträckt system av höljor. Mellan höljorna finns en mosaik av vitmossevallar och på tuvorna växer ljung och lavar. I Slättmossen finns slukhål och andra erosionsformer. Mossen tillväxer inte längre och utgör ett s k erosionskomplex. Slättmossen övergår öster och norrut i kantskog och nedan denna finns laggkärr av fattigtyp. Här och där är laggkärret tätbevuxet med glasbjörk. Bortom laggkärret ligger en fuktig blandskogsmosaik i en labyrint av kärrstråk. Övergången från mosse till sumpskog är ofta otydlig. Strax söder om Slättmossen ligger ett gölområde som utgör resterna av en igenvuxen sjö. Gölområdet dräneras under mossen norrut. Gölområdet består av ett 40-tal öppna vattenytor, vilka omges av flytvitmossa, dystarr och kallgräs. Väster om Slättmossen ligger en liten sjö med ytan nedsänkt tio meter i mossen. Mossen sluttar brant ner mot sjön vid stranden. Komosse domineras söder om Mulseryd-Köttkullavägen av två stora högmossar. Här finns gölområden, höljesystem och dråg. I myrkomplexets sydligaste delar ligger ett större system av tuvor och höljor i ett stilleståndskomplex. Även söder om vägen finns flera dräneringsstråk. Bäckarna har ofta eroderat sig djupt ner i mossen. Trehörningen i väster och Elsabosjön i öster är områdets största sjöytor. Sjöarna ligger strax söder om vägen. Mosseytorna sluttar brant ned mot sjöytorna. Vid Trehörningen finns i söder ett erosionshak utbildat. Komosse har en mängd olika vegetationstyper. Flera nordliga växtarter som t ex ullsäv och myggblomster finns. Det finns också en östvästlig blandning i floran. Fågellivet är rikt med bl.a. ljungpipare, smålom, småspov och trana. Ingår i myrskyddsplan för Sverige.
Säkerställande och internationell status:
Delar av området Komosse är avsatt som naturreservat 1984 och 2003 i Jönköpings kommun samt även i Tranemo och Ulricehmans kommuner. Natura 2000-område -pSCI och SPA. Ramsarområde.
Riktlinjer:
Bevarandet av våtmarkernas värde kräver att områdets hydrologi skyddas mot dränering, vattenreglering, dämning och torvtäkt. Avverkning av sumpskogar, skogar på fastmarksholmar, i kantzoner och vid vattendrag bör ej utföras.
Kommun: Jönköping
Areal: 421 hektar, ca 5 mil vattendrag
Riksvärde:
Vattendrag – Fauna
Värdeomdöme:
Nissan (uppströms Unnefors upp till källan inklusive biflöden) är lek- och uppväxtområde för en genuin öringstam. Nissan och Lillån hyser även en artrik och skyddsvärd bottenfauna.
Beskrivning:
Området omfattar Nissans vattensystem uppströms Unnefors inklusive
biflödena Lillån-Kattån-Kvarnån, Bullerbäcken och Älgån upp till första vandringshindren. Det viktigaste naturvärdet inom området är den genuina öringstammen, som på flera ställen är stationär i sjöarna. Vattendragen är lek- och uppväxtområde för öring. Nissan har ett artrikt bottenfaunasamhälle med närmare 50-tal funna arter och förekomst av den sällsynta och rödlistade dagsländan Rhitrogena germanica. Även flera regionalt sällsynta arter har påträffats. I Lillån, ett av biflödena till Nissan, finns ett sparsamt bestånd av flodpärlmussla. Även i Lillån är bottenfaunan artrik och hyser svartbent bäckbroms, en rödlistad art. Även de geologiska, limniska, botaniska, ornitologiska och landskapsbildsmässiga naturvärdena är av stor betydelse. Utmed vattendragen finns häckande forsärla och strömstare. Området är försurningskänsligt. Kalkning av sjöar och vattendrag pågår.
Säkerställande:
Inget
Riktlinjer:
Kulvertering eller förändringar av vattendragets sträckning eller bottenprofil, vandringshinder och vattenreglering, utsläpp av försurande ämnen, överfiske, inplantering av främmande öringstammar och skogsavverkning längs vattendraget medför att områdets naturvärde skadas.
Kommun: Jönköping och Gislaved
Areal: 445 hektar
Riksvärde:
Kame
Ås
Dödisgrop
Värdeomdöme:
Vattlasjöområdet har flera välutbildade kvartära avlagringar med höga geovetenskapliga värden. Området är mycket säreget med ett långsmalt system av åsar och långsträckta sjöar (dödisgropar) som ingår i ett kameområde. Hur formationerna bildats är oklart. Området har också värden för landskapsbilden.
Beskrivning:
Mellan riksväg 26 och Nissan, ca tio kilometer norr om Hestra, ligger Vattlasjöområdet. Det kallas också Mosseboområdet. Området ligger i Nissans dalgång och sträcker sig norrut från Alabosjön i söder till området ca 1 km norr om Vattlasjö. I dalens mitt har en plan avlagring bildats, kallad Inmon. Inmons yta är sönderbruten av större och mindre dödisgropar. I väster begränsas den av de vattenfyllda dödisgropar som numera rymmer sjöarna Vattlasjön, Djupasjön, Kvarnasjön, N och S Mossebosjön. Mellan Vattlasjön och Djupasjön finns ett område med ryggar och djupa gropar, vilket är ett kameområde. Nivåskillnaden uppgår till 20 meter. Kameområdet stäcker sig fram mot Nissan där höga rasbranter bildats. Nissan rinner öster om området i ett meandrande lopp. Området är huvudsakligen barrskogsbevuxet.
Säkerställande:
inget
Riktlinjer:
Grustäktsverksamhet i området skulle skada värdena. Nuvarande markanvändning (skogsbruk) utgör inget hot dock kan värdena skadas av tung terrängtrafik, exempelvis vid avverkning.
Radan - Svanån – Stengårdshultasjön
Kommuner: Gislaved och Jönköping
Areal: 904 hektar sjöyta 47 kilometer å- och sjösträcka
Riksvärde:
Sjö Fauna
Vattendrag – Fauna
Mossekomplex
Värdeomdöme:
Sjöarna och vattendragen utgör en viktig del i ett stycke relativt orörd natur. Naturvärdena spänner över ett stort register och representerar väl de naturvärden som bör bevaras i ett skogslandskap av relativt näringsfattig natur. I vattendragen finns ett sparsamt bestånd av flodpärlmussla. Öring förekommer i såväl Svanån som Radan. Bottenfaunan är artrik och har ett högt naturvärde. Våtmarker vid Hulsöån utgör ett värdefullt mossekomplex.
Säkerställande:
Inget
Beskrivning:
Området utgörs av Svanåns och Radans huvudfåra, Stengårdshultasjön samt våtmarkskomplexet vid Hulsöån. Stengårdshultasjön (494 hektar) är den största sjön inom Svanåns-Radans mycket myr- och barrskogsrika avrinningsområde. Området ligger höglänt på sydsvenska höglandets västsida och karaktäriseras av näringsfattiga moränjordar. Berggrunden består huvudsakligen av sur och svårvittrad gnejs men även inslag av smålands-och filipstadsgranit samt porfyr och gotiska sedimentbergarter förekommer. Landskapet är på flera håll mycket naturskönt, särskilt vid Stengårdshultasjön där flera utsiktsplatser ger utblickar. I Svanåns och Radans huvudfåror är det framför allt de zoologiska naturvärdena som är intressanta. I båda vattendragen finns rester av en relativt genuin öringstam som där de fortfarande är möjligt är sjövandrande. Enstaka flodpärlmusslor finns fortfarande kvar i såväl Radan som Svanån. Vidare har åarnas evertebratfauna en artrik (>50 arter) och speciell artsammansättning med bl.a. förekomst av den rödlistade svartbent bäckbroms. I Svanån förkommer även den hotklassificerade dagsländan Rhitrogena germanica. Bland övrig skyddsvärd bottenfauna kan nämnas skinnbaggen Aphelocheirus aestivalis som normalt endast förekommer i landets sydligaste län och flera regionalt sällsynta nattsländor. I Svanån har en s.k. bifurkation bildats. Ån har här delat upp sig i två fåror varav den västra, Åsabäcken, går direkt ut i Nissan medan den andra fortsätter söderut och förenar sig med Radan.
Stengårdshultasjön har en artrik fiskfauna, sällsynta evertebrater, varav snäckan Gyraulus crista är hotklassificerad, samt flera häckande par av storlom. Här häckar även fiskgjuse, storskrake, havstrut och gråtrut vid sjön, vilket gör att fågelfaunan måste räknas som intressant och ganska typisk för fågelrika näringsfattiga sjöar. I Stengårdshultasjön finns ett svagt bestånd av insjööring. Stengårdshultasjön har en extremt kuperad botten med en mängd stengrund, öar och holmar vilket ger förutsättningar för ett artrikt växt- och djurliv. Även sjöns stora maxdjup (26 m) och stabila hypolimnion bidrar till att antalet biologiska nischer blir stort. Av vattenväxterna kan dysäv nämnas, en art som är sällsynt i regionen. Våtmarkskomplexet vid Hulsöån utgör ett madsystem som binder samman ett stort antal små mossar till ett våtmarkskomplex. Komplexet utgörs av bäckdråg, glest trädtäckta svagt välvda mossar och ett öppet topogent kärr.
Riktlinjer:
Hela vattensystemet var tidigare starkt hotat av försurningen men kalkningsinsatserna sattes in relativt tidigt och någon allvarligare skada på fauna och flora hann ej uppstå. De naturvärden som sjöarna och vattendragen hyser är dock helt beroende av regelbundna kalkningsinsatser för sin existens. Här fungerar Radan som referensbäck. I dag finns ett flertal definitiva och partiella vandringshinder för fisk i vattendragen. Med relativt små medel kan alla dessa vandringshinder elimineras. Om öringsbeståndet på vissa sträckor måste förstärkas ska detta ske med åns egna genuina öringstam. Motorbåtstrafik och annan störning på framförallt fågelfaunan bör begränsas i sjön. För att systemet ska behålla sitt mycket rena vatten krävs att recipienten inte belastas med avloppsutsläpp. Skogsavverkningar bör göras så att de så litet som möjligt påverkar miljön. Avverkning av sumpskogar, skogar på fastmarksholmar och i kantzoner eller vid sjöar och vattendrag utgör hot mot naturvärdena. Bevarandet av våtmarkernas värde kräver att områdets hydrologi skyddas mot dränering, vattenreglering, dämning och torvtäkt.
Kommun: Jönköping
Area: 7 hektar
Riksvärde:
Naturbetesmark – Flora
Äng – Flora
Värdeomdöme:
Representativt och välbevarat odlingslandskap med hackslåttermarker och naturbetesmarker i form av björkhage och öppen betesmark med art- och individrika växtsamhällen med arter som slåttergubbe, svinrot, stagg, prästkrage och brudborste.
Säkerställande:
Inget
Beskrivning:
Representativt och välbevarat odlingslandskap med hackslåtter- och naturbetesmarker i form av björkhage och öppen betesmark. Vanliga vegetationstyper är friskäng av rödventyp och skogsnävatyp, torräng av hällmarkstyp och fårsvingeltyp, gräshed av rödventyp, kalkkärr, rished av blåbär-lingontyp, svinrotäng, fuktäng av: tuvtåteltyp, högörttyp, gräslågstarrtyp, sumpkärr av högstarrörttyp, dvärgvass av flaskstarrtyp. Växtsamhällena är art- och individrika, och bland de hävdgynnade arterna förekommer slåttergubbe, svinrot, stagg, prästkrage och brudborste.
Riktlinjer:
Fortsatt naturvårdsinriktad betesdrift och skötsel av landskapselement. Restaurering av igenvuxna ängar och naturbetesmarker. Områdets värden kan påverkas negativt av: minskad eller upphörd jordbruks-/betesdrift, skogsplantering på jordbruksmark, energiskogsodling, spridning av gifter eller gödselmedel, bebyggelse, nydikningar, täkt, luftledningar och vägdragningar.
Kommun: Jönköping
Areal: 624 hektar
Riksvärde:
Våtmarkskomplex
Mad vid vattendrag
Svagt välvd mosse
Excentrisk mosse
Soligent kärr
Värdeomdöme:
Gagnaryds mosse är ett mycket värdefullt våtmarkskomplex. Området har högt värderade mader vid vattendrag, svagt välvda mossar, excentriska mossar och soligena kärr. På grund av sin storlek, mångformighet, orördhet, säregna hydrotopografiska utformning, landskapsbild, botaniska och ornitologiska värden framstår myrkomplexet som ett av de främsta i regionen.
Säkerställande:
inget
Beskrivning:
Gagnaryds mosse ligger ca åtta kilometer väster om Norrahammar. Våtmarkskomplexets största areal upptas av den excentriska mossen som är nästan helt fri från ingrepp. Gagnaryds mosse är ett mycket värdefullt myrkomplex. Området har högt värderade mader vid vattendrag, svagt välvda mossar, excentriska mossar och soligena kärr. Gagnaryds mosse är väl avgränsad mot omgivande fastmark och våtmark genom laggkärr, som till stor del utgörs av Nissans och Bergabäckens mader. Mossen har tydligt bågformade strukturer av strängar och höljor. I norra delen finns större och mindre gölar som följer samma strukturmönster. Somliga gölar ligger helt öppet medan andra omges av tallmossar. Karaktäriskt för mossen i övrigt är de stora, öppna vidderna med endast enstaka låga martallar. I östra kanten finns ett intressant dräneringsstråk utformat som ett terrasserat gölsystem från mosseplanet ner till Nissan. Mossen är tydligt välvd och har till större delen en välutbildad kantskog. I norr har mossen en märklig morfologi som dubbel välvning med dubbel kantskog. Ett soligent kärr i nordväst är delvis utvecklat som rikkärr med bl.a. gräsull, snip, loppstarr och dytåg. I området finns även ett intressant fågelliv med bl.a. gulärla, storspov, smålom och grönbena. Ingår i Myrskyddsplan för Sverige.
Riktlinjer:
Bevarandet av våtmarkernas värde kräver att områdets hydrologi skyddas mot dränering, vattenreglering, dämning och torvtäkt. Avverkning av sumpskogar, skogar på fastmarksholmar, vid vattendrag och i kantzoner bör ej utföras.
Kommun: Jönköping och Habo
Areal: 4432 hektar
Riksvärde:
Våtmarkslandskap
Mossekomplex – Flora
Mossekomplex – Fauna
Topogent kärr
Svagt välvd mosse
Sluttande mosse
Platåformigt välvd mosse
Excentrisk mosse
Värdeomdöme:
Dumme mosse med Domneådammen är ett värdefullt våtmarkskomplex. Här finns högt värderade topogena kärr, svagt välvda mossar, slutande mossar, platåformigt välvda mossar, excentriska mossar och mossekomplex. Den är av ett stort botaniskt och hydrologiskt värde. Området är också viktigt för fågellivet och för insektslivet. Områdets västra del är en värdefull skogs-myrmosaik.Området innefattar de flesta våtmarkstyper. Området har också stor betydelse för friluftslivet, särskilt vintertid. Huvudkriterier: A, B, C, D
Säkerställande och internationell status:
Dumme mosse är skyddad som naturreservat sedan 1998. Domneådammen är fågelskyddsområde sedan 1970. Dumme mosse och Domneådammen är Natura 2000 område –pSCI och SPA. Ramsarområde.
Beskrivning:
Våtmarkskomplexet Dumme mosse omfattar över 4000 ha. Området omfattar flera olika mossetyper, varav bl.a. svagt välvd mosse, excentrisk mosse, sluttande mosse, skogsmosse och öppen mosse kan nämnas. I och intill mossarna finns ofta strängar, höljor, gölar, tråg, mader och välutvecklade laggar. Norra delen av mossen är sluttande och tallbevuxen. Torven är av växlande djup genom en starkt kuperad sandbotten. Torvens mäktighet varierar mellan två och nio meter. Föga förmultnad vitmossetorv dominerar i lagren. Växtgeografiskt intressant är att flera nordliga, västliga och östliga växtarter uppträder på mossen. Nordliga arter är bl.a. dvärgbjörk, korallrot och ullsäv, västliga är klockljung, myrlilja och borsttåg medan skvattram är en utpräglat östlig art. Dumme mosse avvattnas huvudsakligen genom Domneådammen och vidare genom Domneån mot Vättern. En mindre del i sydväst avvattnas mot Nissan. Dumme mosse ligger i ett flackt landskap. Berggrunden som mestadels är gnejs överlagras av sandig morän och tunna isälvssediment. De lösa avlagringarna bildar en svagt kuperad yta.
Dumme mosse med Domneådammen är ett värdefullt myrkomplex. Området utgörs av värdefullt myrkomplex högt värderade topogena kärr, svagt välvda mossar, sluttande mossar, platåformigt välvda mossar, excentriska mossar och mossekomplex. Fuktäng, åmad och andra strandmiljöer ingår också i objektet. Väster om de öppna myrarna ligger ett mosaikartat område med fastmarksskog, sumpskog och myr. Största delen av mossekomplexet har bildats genom försumpning av fastmarken. Mossen är en platåmosse och sluttar svagt mot norr. Dumme mosse består av två i nord-sydlig riktning gående huvuddelar. Mellan dessa skjuter en tunga av fastmark in på vilken flera rullstensåsar finns. Mossens centrala delar utgörs av kalmosse. Genom kalmossen löper strängar med tydliga dråg mellan sig. Strängarna är utbildade vinkelrätt mot lutningen. Vegetationen är mosaikartad med höljor och tuvor. Vitmossor och ljung dominerar vegetationen. Utmed vattendragen genom mossen finns vitmossa- och starrdominerade fattigkärr. Strax söder om riksväg 40 finns ett större medelrikkärr. Här finns bl.a. knagglestarr, gräsull och ängsnycklar. I norr finns ett mindre parti med örtrik fuktängsvegetation. Mossen omges av tallskog med vitmossa i bottenskiktet. Domneådammen är en reglerad damm med stora klarvattenytor och ett flertal öar och dybankar. Fågellivet är rikt bl. a. förekommer ljungpipare, grönbena och sångsvan. Området utgör en viktig rast- och häckningslokal för flera änder och vadare. Dumme mosse är ekologiskt intressant som ett värdefullt, nästan opåverkat myrkomplex med en rik fågelfauna. Karaktärsfåglar på mossen är ängspiplärka, ljungpipare och trana. Bland övriga intressanta häckfåglar kan smålom, grönbena och lärkfalk nämnas. Ingår i Myrskyddsplan för Sverige.
Riktlinjer:
Bevarandet av våtmarkernas värde kräver att områdets hydrologi skyddas mot dränering, vattenreglering, dämning och torvtäkt. Avverkning av sumpskogar, skogar på fastmarksholmar och i kantzoner eller vid vattendrag bör ej utföras. Myrkomplexet lämnas så långt möjligt ostört.
Kommun: Jönköping och Habo
Areal: 142 hektar
Riksvärde:
Jordartsstratigrafi
Vattendrag – Fauna
Värdeomdöme:
Lagerföljderna i torvmarken i dalgången visar Vätterbäckenets och därmed traktens utveckling efter senaste inlandsisens avsmältning. De senaste 10000 åren av Vätterns utvecklingshistoria kan studeras i området. Det är den enda kvarvarande någorlunda ostörda lokalen. Torvlagerföljden i mynningsområdet återspeglar dessutom klimatförändringar under åtminstone de senaste 3000 åren. Områdets värde som nyckellokal är mycket stort. Domneån utgör lek- och uppväxtområde för Vätterns harr och öring.
Säkerställande:
Delar av området avsattes som naturreservat i Jönköpings län 1985 och i f.d. Skaraborgs län 1986.
Beskrivning:
Domneån mynnar i Vättern norr om Bankeryd. Ån har eroderat ut en 200-300 meter bred dalgång intill Vätterstranden. I dalbottnen omges den 8-10 meter breda, meandrande åfåran av i huvudsak öppna eller glest trädbevuxna kärr. I dalens västra-nordvästra del mynnar flera, mindre sidoraviner. Dalgången begränsas av branta, 5-15 meter höga sluttningar. Den omges av flacka talldominerade lavrisskogar. När Vättern blev insjö, d.v.s. isolerades från havet för ca.9000 år sedan, låg vattenytan vid Bankeryd ca.31,5 meter lägre än i nutid. Domneån mynnade då mer än 1 kilometer i takt med att Vätterns vattenyta stiger. Då landhöjningen är snabbare vid Vätterns utlopp genom Motala ström än vid södra delen av sjön, stiger vattenytan i söder. Vid Bankeryd stiger den ca.1 mm per år. Torvmarkens lagerföljder kan följas till ca 30 meters djup under Vätterns nuvarande yta. Domneåns mynningsområde är ett nyckelobjekt för studier av landhöjningen och överstjälpningen av Vättern. Området är ett vetenskapligt referensområde genom Backamoplatån, den vida dalgången med specifika slänter, den vindlande åfåran, torvlagerföljden och den underliggande djupa erosionsfåran. Här finns geologiskt intressanta slänter och en djup erosionsfåra, som överlagrats av torv. I torven och dess lagerserie kan åfårans tidigare lägen studeras. Det till största delen öppna kärrområdet innehåller bl.a. gråal, sprängört och vattenmöja. Domneån utgör lek- och uppväxtområde för harr och öring. Uppströms i ån finns ett sparsamt bestånd av flodpärlmussla.
Riktlinjer:
Naturvärdena hotas särskilt av dikning, muddring, rensning eller andra vattenföretag, utsläpp av försurande ämnen, tillförsel av organiska gifter, metallutsläpp, inplantering av främmande fiskstammar, skogsavverkning längs vattendraget, schaktning eller andra ingrepp, som skadar ytformerna samt anläggningar för friluftsliv. Även skogsbruksåtgärder i våtmarken, olämpligt placerad bebyggelse m.m. kan påverka naturvärdena negativt.
Kommun: Jönköping och Habo
Areal: 49 800 ha
Riksvärde:
Gravsänka
Sjö – Fauna
Värdeomdöme:
Vätterns förkastningsbetingade sjöbäcken, förstklassiga vattenkvalitet och intressanta fauna utgör en utomordentligt värdefull och skyddsvärd naturmiljö. Vättern har en mycket artrik fiskfauna och hyser 28 olika fiskarter. Den mest kända av dessa är vätterröding. Vättern utgör lek- och uppväxtområde för röding samt uppväxtområde för öring och harr. I sjön finns flera glacialrelikter som exempelvis hornsimpa och vitmärla. Bottenfaunan i sjön är speciell och har flera specifika norrlandsarter. Vättern är mycket värdefull som forsknings-och demonstrationsobjekt.
Säkerställande och internationell status:
Skydd enligt Miljöbalken 4 kapitlet 2 §. Vättern är Natura 2000-område (pSCI).
Beskrivning:
Vättern är välkänd för sitt klara och rena vatten samt vätternrödingen. Sjön utnyttjas både som dricksvattentäkt och som recipient för avloppsvatten. Vättern är ett mycket fint exempel på sjö i gravsänka. Sjöbäckenet har uppstått genom förkastningsrörelser i berggrunden för ungefär 800-900 miljoner år sedan. Bildningssättet har skapat en mycket djup sjö. Största djupet återfinns söder om Visingsö och är 128 meter. Landhöjningen och överstjälpningen av Vättern kan studeras utmed Vätterstranden. Landhöjningen är snabbare vid Vätterns utlopp genom Motala ström än vid södra delen av sjön. Vattenytan stiger därför i söder. Vid Bankeryd stiger den drygt 1 millimeter per år. Kustmorfologin är påverkad av tidigare förkastningar, landhöjning, vind- och vågerosion. Vättern är välkänd för sin höga vattenkvalitet. För att illustrera detta kan nämnas att siktdjupet är cirka 12 meter. Det största siktdjup som uppmätts i sjön är 17,5 meter. Vätterns fina vattenkvalitet tillsammans med det mycket kalla vattnet har skapat förutsättningar för en krävande fauna. I sjön finns minst 31 fiskarter. Mest känd är den storvuxna vätternrödingen (sjölevande, sjölekande). Stammen är ursprunglig och bedöms ha mycket stort skyddsvärde med få motsvarigheter i landet. Öring och harr är andra laxfiskar, vilka liksom rödingen har stora krav på vattenmiljön. Den storvuxna öringen och harren har sitt uppväxtområde i Vättern och leker i tillflödena. Stammarna anses ha ett stort skyddsvärde. I faunan ingår ett antal så kallade glacialmarina relikter. Till dessa räknas röding, siklöja, nors och hornsimpa samt fem arter kräftdjur och en fiskparasit. Landskapsbilden är säregen genom skärgård i norra delen och stora öppna vattenytor i mellersta och södra delen med olika sten-, grus- och sandstränder samt erosionsbranter.
Riktlinjer:
God vattenkvalitet bibehålles. Militär verksamhet styrs så att skadorna på rödingens lekplatser så långt som möjligt begränsas. Även utsläpp av föroreningar, fiskodling, muddring, täkt, vattenreglering, tillförsel av metaller och organiska gifter, närsalttillförsel, överfiske, inplantering av främmande fiskstammar m.m. kan negativt påverka naturvärdena.
Kommun: Jönköping
Areal: 13 hektar
Riksvärde:
Jordartsstratigrafi
Klintkust (jord)
Värdeomdöme:
Rosenlunds bankar utgör ett framstående exempel på geologiska
ackumulations- och erosionsprocesser med inslag av särskilda biologiska värden.
Kärnan i bankarnas värde är den pågående föränderligheten av olikformig
landhöjning och erosion som går tillbaka ända till inlandsisens avsmältning.
Bankarna utgör en nyckellokal för tolkningen av ismältningsförloppet i
Vättersänkan. Området är lättillgängligt för studerandes exkursioner och för en
intresserad allmänhet. Den landskapliga särprägeln är av särskilt värde för
Jönköpings – Huskvarnaområdets identitet då bankarna utgör ett av huvuddragen i
landskapsbilden invid Vätterns södra strand. I bankarna finns en stor koloni
backsvalor, som här har en av länets få naturliga häckningslokaler. Stora delar
av bankarna, liksom Skrämmabäckens dalgång, är beväxt
med lövskog. I den fuktiga och lövrika miljön trivs många landlevande snäckor,
bl.a. den större barksnäckan. Den lövrika miljön är också värdefull för
fågellivet. Huvudkriterier: A, E
Säkerställande:
Delar av området avsatt som naturreservat 1971, utökat 1987 samt
2008 för att säkerställa den långsiktiga bestående föränderligheten.
Reservatsbestämmelserna förbjuder bl.a. ingrepp i marken genom grävning,
plöjning, fyllning eller dylikt. Undantag från del av reservatsbestämmelserna gäller
inom vissa delområden i samband med Elmia AB:s mässor. Enligt 3 kapitlet 6 §
miljöbalken (1998:808) skall områden som är av riksintresse för naturvården så
långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada naturmiljön. För
riksintresset Rosenlunds bankar är skyddet mot en påtaglig skada på naturmiljön
säkerställd i reservatsbeslut daterat 2008-03-31. Åtgärder inom riksintresset
som ligger utanför naturreservatet Rosenlunds bankar bedöms inte kunna medföra
en påtaglig skada på riksintresset. Detta innebär att riksintresseavgränsningen
i den del som inte omfattas av naturreservatet inte skall medföra några hinder
för t.ex. uppförande av nya byggnader eller andra anläggningsarbeten i samband
med underhåll eller utbyggnad av befintlig infrastruktur.
Riksintresseavgränsningen motiveras av att den i ett större landskapligt
sammanhang innefattar det geologiskt definierade landskapselementet Rosenlunds
bankar.
Beskrivning:
Rosenlunds bankar utgör en av Sveriges mest prominenta
istidsavlagringar och är samtidigt med sin höga klint ett mycket
karakteristiskt blickfång för den som färdas längs Vättern söderut mot
Jönköping. I ett större landskapligt sammanhang, söder om klinten, innefattar
det geologiskt definierade landskapselementet Rosenlunds bankar området fram
till gamla landsvägen mellan Huskvarna och Jönköping. Vättern har genom sin
långsträckta form, betydande djup, och höjdförhållandena runt sjön i mycket en
karaktär av en fjord. Under den senaste nedisningen rörde sig inlandsisen i
stort sett från norr mot söder i Vätternbäckenets längdriktning. Under
isavsmältningens avslutningsfas då isen tunnades ut över Småländska höglandet
var den mäktigare isen i Vätternbäckenet fortfarande dynamiskt aktiv. Den
rörliga ismassan förde med sig finkornigt moränmaterial från Visingsögruppens
sedimentbergarter och isens smältvatten transporterade stora mängder grus, sand
och finare material. Vid Vätterns sydände delades
isen upp i två tungor; en följde det breda dalstråket söder om Jönköping och
den andra styrde upp i Tenhultsdalen. I kilen mellan
istungorna avsattes Rosenlunds bankar; en mäktig avlagring med i botten en
finkornig morän följt av sandiga grusiga isälvssediment och på toppen en morän
med enstaka stora urbergsblock. Genom den olikformiga landhöjningen som är ett
resultat av att inlandsisen var som mäktigast i norra Sverige, höjer sig landet
mer i norr än i söder. Detta innebär att Vätterns vattenyta tippar mot söder. I
nutid höjer sig vattenytan vid Vätterns sydände med
ca 1,7 millimeter/år (Norrman 1964A). De nuvarande kust- och strandformerna vid
Vätterns sydände är därmed resultatet av
landskapsbildande processer under en allt långsammare vattenytehöjning under ca
10 000 år med ringa påverkan av mänsklig aktivitet. Utformningen av bankarnas
branta strandklint är främst betingad av de olika jordarternas mekaniska
egenskaper, vågornas erosiva underminerande effekt,
grundvattenutflöden och ytvattendränering. Den pågående erosionen vid
Rosenlunds bankar har uppskattats till ca 0,3 meter per år av Weiler (1936) och till 0,25 meter per år av Norrman
(1964B).
Riktlinjer:
För att bevara områdets geologiska värden är det av betydelse att
den naturliga erosionen får fortsätta och att aktiviteter som påverkar de
naturliga processerna i den yttre delen av bankarna förhindras. För att bevara
landskapsformen och möjligheten att uppfatta densamma måste den yttre delen av
bankarna vara fri från permanent bebyggelse och liknande anläggningar.
Kommun: Jönköping
Areal: 100 hektar
Riksvärde:
Raviner
Vattendrag – Fauna
Alsumpskog
Värdeomdöme:
Området är den naturgeografiska regionens mest välutbildade ravinsystem. Tabergsån är av stor betydelse såsom lek- och uppväxtområde för vätteröring. Fågellivet utmed vattendraget är rikt, exempelvis kan nämnas kungsfiskare, mindre flugsnappare och mindre hackspett. I nedre delen finns en relativt stor alsumpskog.
Säkerställande:
Inget
Beskrivning:
Inom området finns ett välutbildat ravinsystem som i områdets nedre del upptas av en större alsumpskog. Vid inlandsisens avsmältning var stora delar av södra Vätternsänkan utfylld med glacifluviala sediment. I avlagringarnas då vegetationsfria sedimentplan satte vid sänkningen av issjöns yta en intensiv bäckerosion in och raviner bildades. I liten omfattning pågår denna process alltjämt i anslutning till befintliga vattendrag. Ravinbildningar förekommer således inom ett stort område av södra Vätternbygden som varit täckt av issjö. Lillåns - Tabergsåns raviner är den mest välutbildade. De mäktiga mo- och mjälasediment som finns i Tabergsåns dalgång avsattes i en issjö som under isavsmältningen tappades söderut till Lagan. Frånvaron av issjölera tyder på att vattenomsättningen var så kraftig att de finkornigaste partiklarna inte hunnit sedimentera utan förts längre söder ut. Efter isavsmältningen och efter att Vätterns yta sjunkit har Lillån och Tabergsån eroderat i dessa sediment och tillsammans med dess biflöden utbildat ravinsystemet. Lillåns – Tabergsåns raviner har avgränsats som riksobjekt i söder från Lillåns inflöde i Hällstorpsdammen och från Sandserydsåns inflöde i Tabergsån; och i norr till Tabergsåns passage av riksväg 40. Tabergsån är viktiga lek- och uppväxtområden för Vätterns öring. Kungsfiskaren häckar i de nedre, mer lugnflytande partierna av Tabergsån och Lillån. Här finns också de rödlistade mindre flugsnappare och mindre hackspett. Bottenfaunan i Lillån har bedömts ha höga naturvärden bland annat beroende på förekomsten av den rödlistade nattsländan Hydropsyche saxonica och den regionalt sällsynta nattsländan Baraea pullata.
Riktlinjer:
Schaktningar, utfyllnader eller andra markarbeten inom ravinbildningarna innebär att dess värde skadas. Finns behov av trädgallring eller röjning inom ravinbildningarna måste detta ske med stor försiktighet. Körning med tunga fordon kan orsaka skada. Ingrepp som kulvertering eller förändringar av vattendragets sträckning eller bottenprofil, vandringshinder och vattenreglering, vattenuttag, tillförsel av organiska gifter, överfiske, inplantering av främmande fiskstammar och skogsavverkning längs vattendraget medför att områdets naturvärde skadas.
Kommun: Jönköping
Areal: 97 ha
Riksvärde:
Restberg
Magmatiska bergarter
Malm
Mineral
Fauna
Flora
Värdeomdöme:
Taberg utgör en isolerad malmkropp av den ovanliga bergarten titanmagnetitolivinit. Berget är ett restberg som reser sig över 100 m högre än omgivningen och utgör därigenom en karaktär i landskapsbilden. Taberg har genom bergarten en särpräglad och mycket artrik växtlighet. De sällsynta ormbunksarterna brunbräken och grönbräken finns här. Som lokal för mossor tillhör Taberg de artrikare i södra Sverige. Ett flertal fladdermusarter övervintrar i de gamla gruvgångarna.
Säkerställande:
Taberg avsattes som naturreservat 1985 och är även Natura 2000-område.
Beskrivning:
Taberg ligger ca 13 kilometer söder om Jönköping. Bergets topp ligger på 343 meter över havet och syns från långt håll där det reser sig över omgivningen. Åt söder och öster stupar berget nästan lodrät medan det i norr och väster har en flackare lutning. Taberg är en isolerad malmkropp bestående av vanadinhaltig titanomagnetit i olivinsten. Praktiskt taget hela berget består av en järn-titan-vanadinförande hyperitbergart omgiven av en starkt förskiffrad gnejsgranit. Genom den mycket speciella bergarten har Taberg en särpräglad flora. Här finns flera sällsynta ormbunksarter, t.ex. grönbräken och brunbräken. Mossfloran tillhör en av de artrikaste i södra Sverige med bl.a. grön sköldmossa. Taberg har också en del intressanta djurarter. I gruvgångarna övervintrar de flesta fladdermössarter som förekommer i Sverige. Bl.a. förekommer här fransfladdermus. Taberg är i viss mån även intressant ur ornitologisk synvinkel. Taberg är kulturhistoriskt intressant bl. a. med den malmbrytning som pågått sedan 1400-talet fram till 1951.
Riktlinjer:
Gruvbrytning och ett intensivt friluftsliv utgör de starkaste hoten. Bevarandet av området kräver att det skyddas från bergtäkt, gruvdrift, väganläggningar eller andra anläggningar, bebyggelseexploatering samt borttagande av bergarter och mineral.
Kommun: Jönköping
Area: 16 hektar
Riksvärde:
Naturbetsmark – Flora
Äng
Värdeomdöme:
Representativt och välbevarat odlingslandskap med äng och naturbetesmarker i form av björkhage, sötvattenstrandäng, blandlövhage med art- och individrika växtsamhällen med arter som kattfot, slåttergubbe, svinrot, klockpyrola och brudborste.
Säkerställande:
Ingår i länsstyrelsens program för bevarande av natur- och kulturmiljövärden i odlingslandskapet (objekt nummer 80-77) och i nationell bevarandeplan för odlingslandskapet (objekt nummer 80-52).
Beskrivning:
Vid Kåperyd finns representativa och välbevarade slåtterängar och naturbetesmarker i form av björkhage, sötvattenstrandäng och blandlövhage. Vanliga vegetationstyper är friskäng av: rödventyp, skogsnävatyp, toräng av hällmarkstyp och fårsvingeltyp, gräshed av rödventyp, kalkkärr, rished av blåbär-lingontyp, svinrotäng, fuktäng av tuvtåteltyp, högörttyp, gräslågstarrtyp, sumpkärr av högstarrörttyp, dvärgvass av flaskstarrtyp. Växtsamhällena är art- och individrika, och bland de hävdgynnade arterna förekommer kattfot, slåttergubbe, svinrot, klockpyrola och brudborste.
Riktlinjer:
Fortsatt jordbruk med åkerbruk, naturvårdsinriktad betesdrift och skötsel av landskapselement. Restaurering av igenvuxna ängar och naturbetesmarker. Områdets värden kan påverkas negativt av: Minskad eller upphörd jordbruks-/betesdrift skogsplantering på jordbruksmark, energiskogsodling, spridning av gifter eller gödselmedel, bebyggelse, nydikningar, täkt, luftledningar, vägdragningar.
Store mosse och Farbergskärret
Kommun: Jönköping och Vaggeryd
Area: 553 hektar
Riksvärde:
Myrkomplex
Svagt välvd mosse
Värdeomdöme:
Ett värdefullt och representativt myrkomplex med en högt värderad dominerande svagt välvd mosse. Myrkomplexet har en ovanligt hög mångformighet med flera myr- och vegetationstyper.
Säkerställande:
inget
Beskrivning:
Store mosse och Farbergskärret är ett värdefullt och representativt myrkomplex dominerat av svagt välvda mosseytor av torr tallristyp. Området är uppdelat av flera stora fastmarksöar och holmar. Centralt i komplexet finns en öppen mosseyta med strängar och höljor. Utmed bäcken som sammanbinder Granarpasjön och sjön Eckern ligger en trädklädd mad. Vid Storegöl i östra delen finns en rad källor vid fastmarkskanten. Komplexet ansluter till sjön Eckerns norra strand via ett glest trädbevuxet rikkärr. Bland andra fågelarter märks ljungpipare. Ingår i myrskyddsplan för Sverige. Diken i anslutning till rikkärret bör läggas igen.
Riktlinjer:
Bevarandet av våtmarkernas värde kräver att områdets hydrologi skyddas mot dränering, vattenreglering, dämning och torvtäkt. Avverkning av sumpskogar, skogar på fastmarksholmar, vid vattendrag och i kantzoner bör ej utföras.
Kommun: Jönköping
Area: 818 hektar
Riksvärde:
Topogent kärr – Flora
Svagt välvd mosse
Excentrisk mosse
Värdeomdöme:
Konungsömossen är ett mossekomplex med högt värderade topogena kärr, svagt välvda mossar och excentriska mossar.
Säkerställande:
inget
Beskrivning:
Mossekomplexet består av topogena kärr, svagt välvda mossar och excentriska mossar samt också till stor del av obestämbara mossar. Nordligaste delen av Konungsömossen är en excentrisk välvd mosseyta. I de högsta delarna i östra delen finns en samling gölar kallad Tre brunnar kring vilka myrlilja uppträder i massor. Bågformat från dessa gölar finns ett väl utvecklat system av höljor. Längst i söder finns en mosaik av fastmarksholmar och plana kärrytor. Växtligheten är rikkärrsartad med ett 30-tal olika arter. I området finns också orre, nattskärra och ljungpipare.
Riktlinjer:
Bevarandet av våtmarkernas värde kräver att områdets hydrologi skyddas mot dränering, vattenreglering, dämning och torvtäkt. Avverkning av sumpskogar, skogar på fastmarksholmar, vid vattendrag och i kantzoner bör ej utföras.
Kommun: Jönköping
Areal: 44 hektar
Riksvärde:
Mineral
Värdeomdöme:
Referenslokal för manganmineralisering och intressant för Vättersänkans tektoniska utveckling.
Säkerställande:
inget
Beskrivning:
Manganmalmen uppträder som utfyllnader av förkastningssprickor vilket sannolikt är en sydlig fortsättning av Vättersänkans förkastningar. Malmbildningen har troligen ägt rum för ca 250 miljoner år sedan. Malmstråket är ca 1 km långt, stryker i nord-sydlig riktning, stupar brant mot öster samt begränsas på bredden av två förkastningssprickor, 100 m bred i norr och 200 m bred i söder. Malmen utgör mellanmassa tillsammans med kalcit och kvarts i de förkastningssprickor som breccierar den röda, grovkorninga gnejsgraniten. Braunit är det rikligaste förekommande malmmineralet men även manganit, pyrolusit och något hausmannit förekommer.
Riktlinjer:
Bevarandet av området kräver att det skyddas från bergtäkt, gruvdrift, väganläggningar eller andra anläggningar, bebyggelseexploatering samt borttagande av bergarter och mineral.
Kommun: Jönköping, Nässjö och Aneby
Areal: 2390 ha
Riksvärde:
Vattendrag – Fauna
Vattendrag – Flora
Sjö – Fauna
Våtmarkskomplex
Strandsumpskog – Flora
Värdeomdöme:
Området är av betydelse för utterstammen i regionen. Området har en rik fiskförekomst, en ringa mängd industriutsläpp och är ett icke försurningskänsligt område vilket utgör förutsättningar för en ökad utterpopulation. Sumpskogen Strömsholmsskogen i den norra delen av objektet utgör en högt värderad och sällsynt strandsumpskog med botaniska värden. Området har även ett rikt fågelliv med häckande arter såsom svarthakedopping, storlom och fiskgjuse samt en lokal av betydelse för rastande sjöfågel och vadare.
Säkerställande och internationell status:
Som skydd för sjöfågel under häckningssäsong gäller förbud mot motorbåtstrafik i södra delarna av Ryssbysjön under tiden 1/4 - 15/7 samt tillträdesförbud på Lusthusön i Ylen 1/4 -30/5. Strömsholmskogen är naturreservat och Lusthusön är naturminne.
Beskrivning:
Området utgörs av Huskvarnaån från Stensjön t.o.m. Ryssbysjön med vattendrag och sjöar där emellan. Området avvattnar de centrala delarna av Småländska höglandet. Jordmånen är av brunjordskaraktär varför den odlade arealen som lövskog och hagmarker upptar stora ytor. Därtill kommer att kalkrikare jordarter spridits till området, varför vattnet i allmänhet har höga pH- och alkalinitetsvärden. Topografin karakteriseras av mestadels kullig terräng förutom åsträckan mellan Ramsjön och Stensjön som mer har karaktär av jordbruksslätt. Fallhöjden inom området är ca 50 m varav den största fallsträckan är mellan Ylen och Ramsjön.
Fem sjöar ingår i området (Ramsjön, Ylen, Stora och Lilla Nätaren samt Ryssbysjön) samtliga över 150 ha. Ryssbysjön (270 ha) är en grund eutrofierad sjö med snabb vattenomsättning. Sjöbäckenet är flackt och sluttar svagt åt öster. Stränderna är steniga med yppig vassutbredning. Sjöns närområde domineras av barrskog och sankmarker, odlingsmarker finns på ett par platser. Ryssbysjön har under en lång rad av år varit recipient för reningsverk och industrier i Nässjö, vilket medfört att sedimenten blivit alltmer näringsberikade. Detta har gynnat den yppiga vassvegetationen som bl.a. förekommer vid Nässjöåns mynning. Den södra viken (Södra Oset) med varierad vegetation och runda bottnar erbjuder lämpliga lokaler för häckande simfåglar som exempelvis vattenrall och rörhöna. De södra delarna är även rastlokal för flyttande fågel under både vår- och höststräcken. Vid lågvatten under sensommaren blottas dybankar utanför Nässjöåns mynning, vilket är en lämplig rastplats för vadare. Ryssbysjön har en rik flora med i regionen sällsynta växter såsom vattenskräppa, kalmus och långnate.
Sjöarna Ylen, Stora och Lilla Nätaren bildar ett sammanhängande sjösystem (1650 hektar) åtskilda enbart genom en kort åsträcka eller sund. De sänktes under perioden 1842-71 och regleras sedan 1922 via dämme vid Ylens utlopp. Sjöarna är mesotrofa-eutrofa med måttligt-svagt humöst vatten och de är förhållandevis djupa (max 32 meter) med lång omsättningstid. Omgivningarna består mestadels av löv- och blandskog med inslag av odlade marker. Stränderna är övervägande steniga. Sand, grus och hällmark förekommer. Lilla Nätaren har vassar runt om sjön medan de övriga har obetydlig - måttlig övervattensvegetation. Sjöarna hyser ett stort antal växtarter med bl.a. kransmynta och smalkaveldun.
Åsträckan Ylen - Ramsjön är 6 km lång med en fallhöjd på 30 m. Fyra fördämningar och små kraftverksdammar reglerar vattenföringen. I närheten av Strömsholm finns ett större sumpskogsparti med kvarvarande korvsjöar. Ramsjön (166 ha), en måttligt näringsrik sjö med relativt humöst vatten, är till största delen omgiven av blandskog. Vid sjöns västra del finns stora berg- och klippmassiv. Grundbotten består till större delen av sand med vissa inslag av sten. I anslutning till Ramsjön finns en av Europas fåtal kända lokaler för strimmigt mannagräs Glyceria striata. Ramsjön hyser även en artrik bottenfauna med förekomst av den rödlistade mindre snytesnäcka Bithynia leachii och den regionalt sällsynta dagsländan Baetis macani. Åsträckan från Ramsjön till Stensjön går genom övervägande jordbruksmark. Fallhöjden är liten och ån bildar här och var meanderslingor. Samtliga sjöar är fiskproduktiva vilket gynnar den utterpopulation som finns inom området. För Stora och Lilla Nätaren har 14 fiskarter noterats. Stationär öring förekommer i Ramsjön.
Storlom och fiskgjuse häckar i sjösystemet Ylen - Nätaren. I anslutning till Stora Nätaren har som mest 7 par svarthakedoppingar häckat. Strömsholmsskogen i den norra delen av objektet är en högt värderad och sällsynt strandsumpskog med botaniska värden. Klibbal dominerar med inslag av gråal och björk. Partier med topogena kärr ligger insprängda i sumpskogen. Vegetationen är av rikkärrstyp. I kärren växer korallrot, kärrsälting, slåtterblomma samt mossorna purpurvitmossa, stor fickmossa och röd skorpionmossa. Restaurering sker bland annat genom utfiskning av Sjöarna Ramsjön, Ylen samt Stora och Lilla Nätaren. Strömsholmsskogen ingår i Myrskyddsplan för Sverige.
Riktlinjer:
Områdets naturvärden kan hotas av igenväxning och övergödning. Frihet från utsläpp av miljögifter är en grundförutsättning för utterns fortlevnad. Storlommens och fiskgjusens häckningar kan störas vid alltför omfattande motorbåtstrafik. Bevarandet av våtmarkernas värde kräver att områdets hydrologi skyddas mot dränering, vattenreglering, dämning och torvtäkt. Avverkning av sumpskogar, skogar på fastmarksholmar och i kantzoner eller vid vattendrag bör ej utföras.
Kommun: Jönköping
Area: 461 hektar
Riksvärde
Odlingslandskap
Naturbetesmark
Flora
Värdeomdöme:
Störestorp-Kullarp, Rönjane, Björnaryd, Roestorp-Broholm och Svarttorp utgör ett representativt och välbevarat sammanhängande beteslandskap med naturbetesmarker i form av öppen hagmark, björkhage, blandlövhage, annan träd- och buskbärande hage och sötvattenstrandäng. Växtsamhällena är art- och individrika med arter som kattfot, backsippa, slåttergubbe och låsbräken. Fältgentianan har vid Kullarp en av sina rikaste förekomster i kommunen. Här märks också scharlakansröd vaxskivling.
Säkerställande:
Inget
Beskrivning:
Störestorp-Kullarp, Rönjane, Björnaryd, Roestorp-Broholm och Svarttorp utgör ett representativt och välbevarat sammanhängande beteslandskap med naturbetesmarker i form av öppen hagmark, björkhage, blandlövhage, annan träd- och buskbärande hage samt sötvattenstrandäng. Vanliga vegetationstyper är friskäng av rödventyp, gräshed av rödventyp, gräshed av staggtyp, torräng av fårsvingeltyp, torräng av hällmarkstyp, torräng av örtrik ängshavretyp, fuktäng av tuvtåteltyp och fuktäng av högstarrtyp. Växtsamhällena är art- och individrika med arter som kattfot, backsippa, slåttergubbe och låsbräken. Den stark hotade fältgentianan har vid Kullarp en av sina rikaste förekomster i kommunen. Här märks också den rödlistade scharlakansröd vaxskivling
Riktlinjer:
Fortsatt jordbruk med åkerbruk, naturvårdsinriktad betesdrift och skötsel av landskapselement. Restaurering av igenvuxna ängar och naturbetesmarker. Områdets värden kan påverkas negativt av: minskad eller upphörd jordbruks-/betesdrift, skogsplantering på jordbruksmark, energiskogsodling, spridning av gifter eller gödselmedel, bebyggelse, nydikningar, täkt, luftledningar och vägdragningar.
Kommun: Jönköping
Areal: 1,3 hektar
Riksvärde:
Erosionsformer i berg
Jättegryta
Värdeomdöme:
Ett flertal jättegrytor av olika storlekar inom i huvudsak 5 områden knutna till
Huskvarnaåns numera torrlagda fallsträcka i Huskvarna. Jättegrytorna har bedömts vara av främst postglacialt ursprung. Den största grytan har en diameter på 3,4 m.
Säkerställande:
Inget
Beskrivning:
Inom Huskvarnaåns numera i mestadels torrlagda fallsträcka finns inom fem olika lokaler i den recenta flodfåran jättegrytor av alla storlekar. En del är mycket väl utformade medan andra är ojämna och diffusa. De flesta jättegrytorna finns i fallen och i lä om uppstickande partier, men några av dem är belägna på plan häll eller i lovart (framför uppstickande partier). Åtminstone tre av jättegrytorna har tydligt utbildade spiralformer längs väggarna så kallade spiralgrytor. Andra typer av jättegrytor inom området är hörngryta, lägryta, lovartsgryta och planhällsgryta.
Vid kraftverksdammen i Jutaholm finns två så kallade hörngrytor intill varandra lätt synliga från vägbron. Vid Jutafallet finns 14 jättegrytor av olika storlekar karterade såväl uppströms som nedströms fallet. En av jättegrytorna är en välformad spiralgryta. Strax nedströms gamla Husqvarnadammen finns två av de större grytorna inom området. Den största har en diameter av 3,4 m. Slipstensfallet är det högsta fallet inom området med en höjd av 21 meter. I fallet ligger fem grytor och ett kolkbäcken. Tre av jättegrytorna är välutbildade och mäter stora djup. Kolkbäckenet är mäktig bildning bestående av två stora skålar. Väggarna är välslipade och har en höjd av ca 5 meter och en bredd på cirka 12 meter. Bäckenet avvattnas genom en rännformad grytbildning som benämns skvaltråg. I anslutning till Rosendalsfallet finns den på jättegrytor tätaste lokalen i området i en mera förskiffrad berggrund. Strax nedströms turistbron finns tio relativt små jättegrytor inom ett begränsat område. Ytterligare tre jättegrytor finns ovanför själva fallet. I den nordvästra delen av fallet ligger 11 jättegrytor relativt lätt tillgängligt. Långt ner i fallets nordvästsida finns en stor och välformad jättegryta. I den sydöstra delen av fallet finns 11 jättegrytor delvis belägna på brant sluttande berghäll. Jättegrytorna har bedömts helt eller delvis vara postglaciala bildningar. Avsaknad av morän och glacifluvialt material i jättegrytorna samt deras placering endast i den åfåra som fanns före regleringen av vattendraget talar för detta.
Riktlinjer:
Bevarandet av området kräver att det skyddas från bergtäkt, väganläggningar eller andra anläggningar och från bebyggelseexploatering.
Kommun: Jönköping
Area: 9118 hektar
Riksvärde:
Förkastningsbrant
Naturskog
Värdeomdöme:
Östra Vätterstranden är ett mångformigt område där helheten är av riksintresse. Här finns geologiska, botaniska, zoologiska och kulturhistoriska värden. Det långsträckta området har betydelse som refug åt många växtarter. Östra Vätterstanden är också en potentiell lokal för arter som pilgrimsfalk, berguv och hasselsnok. Området är mycket artrikt (snäckor, mossor, lavar, svampar, fåglar). För landskapsbilden har Östra Vätterstranden oerhört höga värden.
Riktlinjer:
Östra Vätterstranden har en naturlig otillgänglighet (brant) vilket ökar möjligheterna att bevara stranden oexploaterad. Byggnation som t ex vägar, E4-an utmed Vättern har minskat områdets värden och tillgängligheten till Vättern, hus och kraftledningar minskar värdena. Fodermarkerna kräver fortsatt hävd.
Anmärkningar:
Skärstaddalen ingår i länsstyrelsens program för bevarande av natur- och kulturmiljövärden i
odlingslandskapet (objekt nummer 80-167) och i nationell bevarandeplan för
odlingslandskapet (objekt nummer F8002 80-209, 80-256A, 80-262A, 80-295A).
Skärstaddalen med Landsjön – del av Östra Vätterstranden
Kommun: Jönköping
Area: 4670 hektar
Riksvärde:
Odlingslandskap
Sjö – Fauna
Sjö – Flora
Värdeomdöme:
Området innefattar hela miljön Skärstadsdalen med ängs- och hagmarksobjekten Rudu och Edet, Stickelösa, Stackeryd, Solberga, Hultarp och Norrgården. Ett representativt odlingslandskap med lång kontinuitet och inslag av öppen äng, sötvattenstrandäng och betad skog. Naturbetesmarkerna är av typerna ekhage, blandlövhage, björkhage och annan träd- och buskbärande hagmark. Bitvis är växtsamhällena art- och individrika med arter som jungfrulin, ängshavre, jordtistel, smörbollar, tätört och svinrot. Landsjön är ett bra exempel på en eutrof sjö i slättområden. Sjön har ett rikt fågelliv och har betydelse som rastlokal för bl.a. vadare och änder. I Landsjön finns flera hotklassificerade bottenfaunaarter. Makrofytsamhället är artrikt och hyser arter som borstsäv och hårsärv. Tidigare har även havssäv påträffats.
Säkerställande:
Fåglarödjan är naturreservat sedan 2004. Slottsberget är naturreservat sedan 2009. Röjeberget och Säbybranten är naturreservat sedan 2011. Bosgårdsbranten och Målabråten är naturreservat sedan 2012. Fåglarödjan samt delar av Röjeberget är Natura 2000-område (pSCI).
Beskrivning:
I Skärstaddalen ligger Landsjön som är en bördig slättsjö. Sjön har stor betydelse som rastlokal för änder och vadare. Bland häckande fåglar märks trastsångare, gräshoppssångare, vattenrall och lärkfalk. I anslutning till Landsjön och dalen ligger ett småskaligt och representativt odlingslandskap med lång kontinuitet och med inslag av öppen äng, sötvattenstrandäng och betad skog. Naturbetesmarkerna är av typerna ekhage, blandlövhage, björkhage och annan träd- och buskbärande hagmark. Vanliga vegetationstyper är svinrotäng, friskäng av skogsnävatyp, örtrik friskäng, friskäng av rödventyp, gräshed av rödventyp, torräng av örtrik ängshavretyp, torräng av fårsvingeltyp, torräng av hällmarkstyp, torräng av örtrik ängshavretyp, fårsvingel variant av rödvengräshed, fuktäng av högörttyp, fuktäng av gräslågstarrtyp, källkärr och rished av blåbär-lingontyp. Bitvis art- och individrika växtsamhällen med arter som jungfrulin, ängshavre, jordtistel, smörbollar, tätört och svinrot finns.
Riktlinjer:
Områdets värden kan påverkas negativt av: minskad eller upphörd hävd av jordbruksmark, skogsplantering på jordbruksmark, energiskogsodling, spridning av gifter eller gödselmedel, bebyggelse, nydikningar, täkt, luftledningar, vägdragningar och ändrade vattenregimer. Landsjöns värden kan påverkas av avloppsutsläpp, utsläpp av organiska gifter, tungmetallnedfall eller utsläpp, inplantering av främmande fiskstammar, vattenuttag och fiskodling.
Vista kulle – Kviståsen – del av Östra Vätterstranden
Kommun: Jönköping
Area: 127 hektar
Riksvärde:
Flora
Vattendrag – Fauna
Värdeomdöme:
Vista kulle-Kvisåsen utgör tillsammans ett sammanhängande område med flera olika växtbiotoper. Inom området finns skyddsvärda bestånd av ärtvicker. Området har genom sitt läge och mycket vackra utsikt stora värden för friluftslivet. Gisebobäcken utgör lek- och uppväxtområde för öring och harr.
Säkerställande:
Vista kulle är sedan 1981 avsatt som naturreservat och är även Natura 2000-område (pSCI). Gissebobranten är naturreservat sedan 2015.
Beskrivning:
Vista kulle-Kvisåsen ligger drygt en kilometer väster om Kaxholmen, mellan Vättern och Landsjön. Områdets norra del är ett berg med en höjd på 152 meter över Vätterns yta (240 meter över havet). Inom Vista kulle-Kvisåsen finner man ett stort antal mindre dalar som avvattnar det höglänta området. De flesta dräneringsområdena är dock så små att bäckarna är torra under sommaren. Berggrunden är mestadels en grönsten (diorit) som genom vittring gett upphov till en rik flora. Sammanlagt har ca 450 olika kärlväxter hittats. Området domineras av skog i de centrala delarna mestadels ängsgranskog, medan södra och östra branten huvudsakligen bär lövskog. Flera mindre dalar med ädellövskog tränger in i området. Den västra branten domineras i norr av tallskog och i söder av en artrik lövskog. Tre mindre alkärr finns inom området. I området återfinns också ärtvicker. Fågellivet i området är rikt. Vista kulle är en känd sträckräkningslokal. På Vista kulle finns rester av en gammal fornborg från folkvandringstid.
Riktlinjer:
Ädellövskogen bör bevaras och barrskogens utbredning bör inte öka. Gisebobäckens värden kan påverkas negativt av förändring av vattendragets sträckning eller bottenprofil, vandringshinder, avloppsutsläpp, utsläpp av organiska gifter, tungmetallnedfall eller utsläpp, inplantering av främmande fiskstammar och skogsavverkning längs vattendraget.
Hultarp – del av Östra Vätterstranden
Kommun: Jönköping
Area: 7 hektar
Riksvärde:
Källa – Flora
Kalktuff
Värdeomdöme:
Hultarpsområdet är med sina extremrikkärr och rikkärr av högt botaniskt värde. Området har flera kärlväxter som är mycket sällsynta i södra vätterbygden. Här finns även ett antal för trakten ovanligt exklusiva mossor samlade på ett litet område. Hultarps hydrologiska och geologiska värden ligger i de artesiska källorna och kalktuffbildningen.
Säkerställande:
En mindre del av Hultarp är sedan 2008 biotopskyddat.
Beskrivning:
Hultarps rikkärr är beläget i Siringedalen i det bördiga Skärstad, ca två mil nordost om Huskvarna. Genom påverkan från berggrunden, Visingsöformationen, och den överlagrande issjöleran har kalkrika kärr och källor med artesiskt grundvatten bildats. Området som egentligen består av mindre delområden omges av åker och betesmark. I sydost utgörs området av ett rikkärr i svag västsluttning. Kärret får sitt vatten från en källkupol i övre delen. På kärret växer ett par bestånd med klibbal och spridda exemplar av jolster och glasbjörk. Fältskiktet domineras av tuvstarr. Här växer också bl.a. näbbstarr och kärrknipprot. Norr om kärret utgörs området av ett berg, bestående av grönsten, som går i dagen med torrängspartier och hällmarker. På åkrarna väster om huvudområdet finns tre källkupoler. I en av dessa finns kalktuff.
Riktlinjer:
Fortsatt hävd är en grundförutsättning. Ytterligare utdikning av området skadar värdena.
Odlingslandskap - Vätterslundsbäcken
Del av Östra Vätterstranden
Kommun: Jönköping
Area: 841 hektar
Riksvärde:
Odlingslandskap
Äng
Naturbetesmark – Flora
Vattendrag – Fauna
Värdeomdöme:
I byn Öland finns ett representativt och välbevarat odlingslandskap med hackslåttermarker och naturbetesmarker i form av blandlövhage och öppen hagmark med art och individrika växtsamhällen med arter som svinrot, ormrot, ängsskallra, ljung, kattfot och nattviol. Vid Fingalstorp finns representativa och välbevarade naturbetesmarker i form av öppen hagmark, ekhage och annan träd- och buskbärande hagmark med art- och individrika växtsamhällen med arter som ormrot, slåttergubbe, tvåblad, backnejlika, rödkämpar och ängshavre. Vid Fingalstorp finns representativa och välbevarade naturbetesmarker i form av öppen hagmark, ekhage och annan träd- och buskbärande hagmark med art- och individrika växtsamhällen med arter som ormrot, slåttergubbe, tvåblad, backnejlika, rödkämpar och ängshavre. Vid Gudmunderyd finns representativa och välbevarade naturbetesmarker i form av öppen hagmark, ekhage, blandlövhage och annan träd- och buskbärande hagmark med art- och individrika växtsamhällen med arter som ljung, stagg, nattviol, jordtistel, skogsbingel och lundbräsma. Vid Kullen-Väderberg finns representativa och välbevarade naturbetesmarker i form av öppen hagmark, blandlövhage och annan träd- och buskbärande hagmark med art- och individrika växtsamhällen med arter som jungfrulin, kattfot, solvända, finnögontröst och prästkrage. Vätterslundsbäcken utgör lek- och uppväxtområde för öring och harr.
Säkerställande:
Röjeberget är naturreservat sedan 2011 och Sjöbergen sedan 2012. Delar av Röjeberget är Natura 2000-område (pSCI).
Beskrivning:
Vid Fingalstorp finns representativa naturbetesmarker i form av öppen hagmark, ekhage och annan träd- och buskbärande hagmark. Vanliga vegetationstyper är friskäng av rödventyp, torräng av fårsvingeltyp, torräng av örtrik ängshavretyp, torräng av hällmarkstyp, friskäng av rödventyp, friskäng av skogsnävatyp, fuktäng av högörttyp, fuktäng av gräslågstarrtyp, fuktäng av fräken starrtyp och svinrotäng. Växtsamhällena är art- och individrika, och bland de hävdgynnade arterna förekommer ormrot, slåttergubbe, tvåblad, backnejlika, rödkämpar och ängshavre.
Vid Gudmunderyd finns representativa naturbetesmarker i form av öppen hagmark, ekhage, blandlövhage och annan träd- och buskbärande hagmark. Vanliga vegetationstyper är friskäng av rödventyp, gräshed av rödventyp, torräng av fårsvingeltyp, torräng av hällmarkstyp, torräng av örtrik ängshavretyp, fårsvingelvariant av rödven-gräshed, friskäng av rödventyp, friskäng av skogsnävatyp och rished av blåbär-lingontyp. Växtsamhällena är art- och individrika, och bland de hävdgynnade arterna förekommer ljung, stagg, nattviol, jordtistel, skogsbingel och lundbräsma.
Vid Öland finns ett representativt och välbevarat odlingslandskap med hackslåtter- och naturbetesmarker i form av blandlövhage och öppen hagmark. Vanliga vegetationstyper är friskäng av rödventyp, gräshed av rödventyp, torräng av fårsvingeltyp, örtrik friskäng, svinrotäng, fuktäng av gräslågstarrtyp, friskäng av skogsnävatyp, torräng av hällmarkstyp och svinrotäng. Växtsamhällena är art- och individrika, och bland de hävdgynnade arterna förekommer svinrot, ormrot, ängsskallra, ljung, kattfot och nattviol.
Vid Kullen och Väderberg finns representativa naturbetesmarker i form av öppen hagmark, blandlövhage och annan träd- och buskbärande hagmark. Vanliga vegetationstyper är friskäng av rödventyp, gräshed av rödventyp, torräng av fårsvingeltyp, örtrik friskäng, torräng av hällmarkstyp, rished av blåbär-lingontyp, fuktäng av gräs-lågstarrtyp, fuktäng av tuvtåteltyp. Växtsamhällena är art- och individrika, och bland de hävdgynnade arterna förekommer jungfrulin, kattfot, solvända, den rödlistade finnögontröst och prästkrage.
Riktlinjer:
Vätterslundsbäckens värden kan påverkas negativt av förändring av vattendragets sträckning eller bottenprofil, vandringshinder, avloppsutsläpp, utsläpp av organiska gifter, tungmetallnedfall eller utsläpp, inplantering av främmande fiskstammar och skogsavverkning längs vattendraget.
Kommun: Jönköping
Area: 111 ha
Riksvärde:
Kanjon
Talus
Värdeomdöme:
Ingerydsdalen är av geovetenskapligt värde för tolkningen av inlandsisens
avsmältning och Vätterissjöns tappning mot öster. Dalen och de avlagringar av gamla älv- och svämsediment som finns öster om denna visar på en mycket kraftig issjötappning. En tunn glacial lera i botten av dalen tyder på en avsänkning av en högre liggande issjöyta till nivån för en kvarvarande issjö i dalstråket vid Bunn. Huvudkriterier: A, E
Säkerställande:
inget
Beskrivning:
Ingerydsdalen öster om Ölmstad är en djupt nedskuren av vattenmassor påverkad sprickdal med talusbranter. Området är geovetenskapligt värdefullt för tolkningen av inlandsisens avsmältning och Vätterissjöns utveckling genom issjötappningar. Den är särskilt intressant som markant tappningsdal. Issjön i Landsjödalen och dess nordliga förlängning vid Brötjemark var en stor sammanhängande issjö. Genom kartläggning av högsta nivån för glaciala finsediment har man funnit en högre nivå 225 m.ö.h. vid Skärstad och en lägre nivå 200 m.ö.h. vid Ölmstad - Brötjemark. Den lägre nivån har sannolikt uppkommit efter en sänkning av issjöns yta genom Ingerydsdalen vid det tillfälle denna frilades från inlandsisen. Genom sänkningen kom denna issjö i nivå med den i Bunnområdet. Utanför mynningen av Ingerydsdalen finns en solfjäderformigt utbredd avlagring som består av mycket grovt blockigt stenigt älvgrus. Materialet är uppenbarligen vattentransporterat och visar på en mycket kraftig genomströmning av vatten från väster till öster i Ingerydsdalen. Avlagringen liksom bottnen av dalen överlagras inom vissa partier emellertid av en tunn glacial lera. Detta visar att avlagringen ej bildats vid en ren tappning utan sannolikt endast vid en sänkning av en högre liggande issjöyta i Landsjödalen till en nivå för issjön i dalstråket vid Bunn. Efter detta avsattes den glaciala leran på avlagringen och i Ingerydsdalen.
Riktlinjer:
Åtgärder som innebär ingrepp i dalsidor, rasbranter och mark inom området bör inte komma till stånd.
Del av Östra Vätterstranden
Kommun: Jönköping
Area: 643 hektar
Riksvärde:
Kanjon
Vattendrag – Fauna
Ädellövskog – Fauna
Ädellövskog – Flora
Värdeomdöme:
Västanåområdet har en märklig och varierad natur med den branta förkastningsbranten mot Vättern som avslutas med de bokskogsbevuxna rasterna och Röttleåns djupa kanjon. Röttleån är av stor betydelse som lek- och uppväxtområde för öring och harr. Flera olika skogstyper finns bl.a. bokskog. I området finns mycket örtrika partier men även fattiga, som hällmarkstallskog. Genom sin variationsrikedom har området också en rik artsammansättning. Även här finns den större barksnäckan.
Säkerställande:
Västanå är naturreservat sedan 1982 samt Natura 2000-område (pSCI). En mindre del av naturreservatet Sjöbergen ingår i riksintresset längst i söder.
Beskrivning:
Ungefär fyra kilometer söder om Gränna ligger Västanå och Röttle by. Området utgörs av förkastningsbranten mellan E 4 och Vättern, Vätterissjöns strandbildningar på brantens lägre delar och Röttleåns kanjon. Röttleån rinner i en för sydsvenska förhållanden djup kanjon och har på sin väg till Vättern flera fall. Kring fallen ligger Röttle by med anor från 1600-talet. Röttleåns kanjon är bevuxen med löv-, barr- och blandskog och längs åkanten finns klibbal. Röttleån är av stor betydelse som lek- och uppväxtområde för harr och öring. På förkastningsbrantens övre delar växer hällmarkstallskog. De örtrika, nedre delarna av området består av de s.k. rasterna. Dessa bildas av vätterissjöns strandbildningar, vilka överlagrar visingsöformationens bergarter. Här växer bokskog och örtrika lövblandskogar med stort inslag av ädellövträd och gråal. Buskskiktet i lövskogen är välutvecklat med bl.a. hassel. Vårfloran är rik på blåsippor, vitsippor, gulsippor och lungört. Under sommaren finns stora bestånd av ramslök, storrams och sårläka. Västanå har ett rikt fågelliv. De variationsrika markerna ger också goda förutsättningar för den övriga faunan och floran (insekter, svampar, mossor och lavar). Större barksnäcka finns i området.
Riktlinjer:
Fortsatt skötsel enligt fastställd skötselplan. Röttleåns värden kan påverkas negativt av kulvertering eller förändring av vattendragets sträckning eller bottenprofil, vandringshinder, avloppsutsläpp, utsläpp av organiska gifter, tungmetallnedfall eller utsläpp, inplantering av främmande fiskstammar och skogsavverkning längs vattendraget.
Kommun: Jönköping och Aneby
Areal: 898 ha vatten
Riksvärde:
Sjö – Fauna
Värdeomdöme:
Ören har högt naturvärde som en av de fåtaliga rödingsjöarna i södra Sverige. I sjön förekommer även ett sparsamt bestånd av den akut hotade vårlekande siklöjan. Sjön har också i övrigt ett rikt fiskliv.
Säkerställande:
Natur 2000-område.
Beskrivning:
Sjön
Ören är en oligotrof sjö med ett maximalt djup på 37 m. Berggrunden består av
smålandsgranit, porfyr och jordarterna av kalkrikt morängrus och rullstensåsar.
Sjön omges av skog och jordbruksmark. Stränderna är mestadels bergiga och
steniga, utom i norr där sand och lera förekommer. Ören hör till de relativt få
sjöarna i södra Sverige med rödingbestånd. Den akut
hotade vårlekande siklöja har förekommit i sjön men
endast ett fåtal exemplar har hittats under senare tid.
Riktlinjer:
Sjöns värde kan påverkas negativt av ändrade vattenregimer, näringstillförsel, tillförsel av organiska miljögifter, tungmetallnedfall eller utsläpp, överfiske, inplantering av främmande arter och skogsavverkning längs stränderna. Säkerställande och internationell status: Natura 2000-område (pSCI). Beskrivning:Sjön Ören är en oligotrof sjö med ett maximalt djup på 37 m. Berggrunden består av smålandsgranit, porfyr och jordarterna av kalkrikt morängrus och rullstensåsar. Sjön omges av skog och jordbruksmark. Stränderna är mestadels bergiga och steniga, utom i norr där sand och lera förekommer. Ören hör till de relativt få sjöarna i södra Sverige med rödingbestånd. Den akut hotade vårlekande siklöja har förekommit i sjön men endast ett fåtal exemplar har hittats under senare tid.
Kommun: Jönköping
Areal: 187 ha
Riksvärde:
Odlingslandskap – Naturbetesmark – Flora
Värdeomdöme:
Vid Örens norra strand ligger ängs- och hagmarksobjektet Örserum med öppna åkermarker som i öster bryts av med naturbetesmarker. Öster om Örserum ligger ängs-och hagmarksobjektet Åsa. Objekten har representativa och välbevarade naturbetesmarker i form av ekhage, öppen betesmark, blandlövhage och björkhage med art- och individrika växtsamhällen med arter som kattfot, stagg, nattviol, ängsskallra, ögontröst och svinrot. Almlav återfinns också här.
Säkerställande:
Inget
Beskrivning:
Vid sjön Örens norra strand finns ett representativt och välbevarat odlingslandskap med naturbetesmarker i form av ekhage, öppen betesmark, blandlövhage och björkhage. Vanliga vegetationstyper är svinrotäng, friskäng av skogsnävatyp, örtrik friskäng, friskäng av rödventyp, gräshed av rödventyp, staggängsvariant av gräs-lågstarrfuktäng, torräng av fårsvingeltyp, torräng av hällmarkstyp, torräng av örtrik ängshavretyp, fuktäng av högörttyp, sumpkärr av högstarrörttyp och rished av blåbär-lingontyp. Växtsamhällena är art- och individrika, och bland de hävdgynnade arterna förekommer kattfot, stagg, nattviol, ängsskallra, ögontröst och svinrot. Almlav, som är rödlistad, återfinns också här.
Riktlinjer:
Fortsatt jordbruk med åkerbruk, naturvårdsinriktad betesdrift och skötsel av landskapselement. Restaurering av igenvuxna ängar och naturbetesmarker. Områdets värden kan påverkas negativt av: minskad eller upphörd jordbruks-/betesdrift, skogsplantering på jordbruksmark, energiskogsodling, spridning av gifter eller gödselmedel, bebyggelse, nydikningar, täkt, luftledningar och vägdragningar.
Kommun: Jönköping
Areal: 2635 hektar
Riksvärde:
Sedimentär berggrundsstratigrafi
Strandvallar
Sötvattenstrandäng – Fauna
Flora
Värdeomdöme:
Hela Visingsö är geologiskt intressant då ön utgörs av de övre delarna i Visingsöformationen. Formationen består av prekambriskt avsatta sediment och påträffas endast på ett fåtal platser i landet. Ön har efter senaste istiden påverkats av Vätterns vågor och på öns högsta delar finns flacka strandvallar. Förutom att det finns en för länet rik flora på ön finns här också Sveriges största ekskog. Den akut hotade visingsölaven Caloplaca biatorina finns på ön. Erstad kärr utgör i denna region en unik flyttfågellokal. Här har de flesta utav landets and- och vadararter noterats. Under höststräcket passerar många arktiska vadare. Även som häckningslokal är kärret betydelsefullt. Här häckar femtitalet arter bl.a. svarthakedopping. Kärret som är en sötvattensstrandäng är det enda i sitt slag invid södra Vätterns stränder.
Säkerställande:
Erstad kärr är naturreservat sedan 2000.
Beskrivning:
Visingsö ligger mitt i Vätterns södra del, drygt två mil norr om Jönköping. Ön utgörs av de övre delarna av visingsöformationen. Visingsöformationen är prekambriskt avsatta sediment och består av sandstenar, arkoser och lerskiffrar. Hela öns utseende präglas av berggrunden och är ett flackt landskap med flera branta strandavsnitt. Utmed de branta stränderna, främst norr om Näs på öns södra del, syns delar av visingsöformationens lagerföljd. Här finns också raukliknande bildningar. Den lättvittrade berggrunden har gett upphov till bra odlingsjordar och Visingsö är till allra största delen ett öppet jordbruksland. Ön har efter senaste istiden påverkats av Vätterns vågor och på öns högsta delar finns flacka strandvallar. I de norra och södra delarna upptar åkrarna hela ön. På öns mellersta del finns Sveriges största ekskog, planterad mellan 1800 och 1850. Visingsö har i övrigt en för länet rik flora, främst beroende på berggrunden. Den akut hotade visingsölaven Caloplaca biatorina har hittats vid Näs slottsruin. Erstad kärr är beläget vid Erstadsviken intill östra stranden på norra delen av Visingsö. Kärret ligger i en betesmark skild från Vättern av en strandvall. Några öppna vattensamlingar (tidigare karpdammar) finns centralt i området. Erstad kärr har ett mycket rikt fågelliv. Under vår och höst är området en viktig rastlokal för flyttfåglar. Under höststräcket, som är störst, mellanlandar många arktiska vadare. Ön är också en viktig häckfågellokal.
Riktlinjer:
Fortsatt jordbruk med åkerbruk, naturvårdsinriktad betesdrift och skötsel av landskapselement. Restaurering av igenvuxna ängar och naturbetesmarker. Områdets värden kan påverkas negativt av: minskad eller upphörd jordbruks-/betesdrift, skogsplantering på jordbruksmark, energiskogsodling, spridning av gifter eller gödselmedel, bebyggelse, nydikningar, täkt, luftledningar, vägdragningar och ändrade vattenregimer.
Del av Östra Vätterstranden
Kommun: Jönköping
Area: 9 hektar
Riksvärde:
Kanjon
Sedimentär berggrundsstratigrafi
Ädellövskog – Fauna
Värdeomdöme:
Girabäckens kanjon är den bästa skärningen genom Visingsöformationens bergarter förutom de som finns på Visingsö. Genom att den är lättillgänglig är den en välbesökt studielokal samtidigt som den är en geologisk nyckellokal. Hela området är bevuxen med lövskog, bitvis dominerar gråal men här växer också de flesta ädla lövträd. Intressanta arter i fältskiktet är ramslök och murgröna. Här finns också den större barksnäckan. Området har också ett rikt fågelliv. Kanjonen är både säregen och mycket vacker.
Säkerställande och internationell status:
Naturreservat sedan 1998 samt Natura 2000-område (pSCI).
Beskrivning:
Girabäckens kanjon ligger knappt en kilometer norr om Uppgränna by på Vätterns östra strand. Girabäcken har skurit igenom Visingsöformationens mellersta delar och utbildat en markant kanjon. Skärningen är den bästa genom Visingsöformationens bergarter på fastlandet. Kanjonen är ställvis djup och bred och sträcker sig från gamla Tranåsvägen i öster ner mot Vätterstranden i väster. Vid Girabäcken har tidigare brutits sandsten. Dalen är idag helt lövskogbevuxen främst av gråal, alm, ask och björk. Buskar som hassel, måbär, olvon och try finns också. I fältskiktet återfinns många olika örter bl.a. ramslök och lungört. Både ramslök och lungört är näringskrävande och visar områdets lundkaraktär. I området växer också murgröna. Här märks bl.a. följande fågelarter, koltrast, taltrast, rödvingetrast, svarthätta, grönsångare, gärdsmyg och mindre flugsnappare. Bland hackspettarna återfinns gröngöling, större hackspett och den hänsynskrävande mindre hackspett. Insektsfaunan visar en hög artrikedom, bland annat den rödlistade tvåfärgad barksvartbaggen samt fuktbaggearten Cryptophagus populi. Landsnäcksfaunan är också artrik med bland annat större barksnäcka och bukspolsnäcka.
Kommun: Jönköping
Areal: 41 ha
Riksvärde:
Bergart
Mineral
Värdeomdöme:
Norr Kärrområdet har en för landet sällsynt berggrund bestående av alkalina bergarter, bl.a. nefelinsyenit. Området har mycket höga vetenskapliga värden.
Riktlinjer:
Bevarandet av området kräver att det skyddas från bergtäkt, gruvdrift, väganläggningar eller andra anläggningar, bebyggelseexploatering samt borttagande av bergarter och mineral.
Säkerställande:
Inget
Beskrivning:
På gränsen till Östergötlands län, ca 10 km norr om Gränna och ca 3 km från Vätterns strand, ligger Norra Kärrområdet. Området sträcker sig in i Östergötlands län. Norra Kärrområdet har en ovanlig berggrund bestående av alkalina bergarter. Huvudbergart i det ovala massivet är grännait. Dessutom förekommer lakarpit, pulaskit, kaxtorpit samt en fenitzon som är 25–100 meter bred. Grännaiten består huvudsakligen av alkalifältspat, nefelin, ägerin, eudialyt och katepleit. Lakarpitens huvudmineral är arvedsonit, albit, nefelin; medan kaxtorpiten består av pektolit, eckermanit, ägerin och nefelin. Fenitiseringen innebär en omkristallisation av fältspaterna, varvid mikroklin ersätts med albit.
Riktlinjer:
Området lämnas för fri utveckling enligt skötselplan. Alltför stort besökstryck kan skada värdena knutna till den lägre faunan.